Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342-
Denna process liar i vissa fall ledt till uppkomsten af nästan
alldeles rent kol (antracit), som kan anses vara slutresultatet af
den förbränningsprocess, som har sin början i torf och brunkol.
Antracit är alltså det äldsta slags stenkol.
Ofullständigt förkolade stenkols varieteter innehålla jämte kolet
en del kolväten, bergolja och kolsyra; askhalten varierar mellan
2 till 10 procent, men är i allmänhet 5.
Goda stenkol skola vara svarta, glänsande, hårda, ej sotiga
och ej uppblandade med främmande stenarter. De skola brinna
med låga vid godt luftdrag och kvarlämna endast obetydliga
mängder slagg. Bäst af alla sorter anses antracit från Wales
vara; äfven stenkol från Belgien och Westfalen äro mycket goda.
Antraciten sotar föga, men är svår att antända och kräfver
därför godt drag i eldstaden. Den brinner ej hastigt, men
utvecklar stor värme och bakar ej ihop sig. Dess pulver låter
sig icke gärna förbrännas oblandadt, därför bör man undvika
den finast krossade sorten; för kaminer och spislar lämpar sig
bäst antracit n:r 2, d. v. s. en medelfin sort. Kolhalten hos
antracit uppgår till 87—95 procent; dess värde som bränsle är
därför synnerligen stort, och dess användande i hushållet är i
ständigt stigande, men tyvärr äfven dess pris.
Sinterkolet är järngrått och glänsande, förbrinner hastigt och
bakar föga ihop sig; backkolet sotar mycket och stoppar till draget,
men är lättare att tända än de andra nyssnämnda sorterna, fast
det också slocknar fortare. Svenska stenkol brytas i Skåne, stå
på gränsen till brunkol och äro lösare än de äldre sorterna.
I allmänhet ger godt stenkol mer än dubbel värmevaluta
mot ved; dock är stenkol, tack vare de dryga transportkostnaderna
på många orter, ett långt ifrån billigt bränsle; härtill kommer,
att stenkol sotar ned allt omkring sig och utvecklar
förbränningsprodukter, som ingalunda äro hälsosamma, om eldningen sker på
olämpligt sätt eller i olämpliga eldstäder.
Koks kallas det stenkol, som i gasverken genom förkolning
eller afsvafling blifvit befriadt från väte, svafvel, sand och andra
beståndsdelar, och som utgör en biprodukt vid gasberedningen.
Den är lätt och groft porös och är ett särskildt för köken ganska
omtyckt bränsle, då den alstrar en stark glöd och fördelaktigt
skiljer sig från stenkol genom att icke sota. Den är dock svår
att tända och slocknar lätt. Särskildt är detta fallet med den
mindre porösa koks, som beredes i milor eller särskildt konstruerade
koksugnar.
Koks fordrar starkt drag för att brinna och bör helst blandas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
