I Petras våning var endast jungfrun hemma. Hon hjälpte Adèle att tägga några saker i en kappsäck och erbjöd sig att följa henne. Men Adèle ville inte ha sällskap. Åter satt hon i en bil och körde hastigt genom gatorna till Barnens Väl.
När hon stigit ur bilen med sin lilla kappsäck, stod hon framför ett lågt tvåvåningshus, som var målat i en obehagligt skär färgton, som påminde om blod. Ovanför dörren stod med svarta bokstäver: "Barnens Väl". Adèle steg in genom porten. En glasruta i väggen öppnades, och en kvinna stack ut huvudet.
- Vad är det fråga om? kom det hastigt och affärsmässigt.
- Jag är sänd hit av doktor Levin, svarade Adèle darrande, bestört över detta kvinnohuvuds plötsliga framdykande. Det är ... är visst något fel...
- Skrapning eller missfall? frågade kvinnan i samma nu.
- Jag vet inte.
Adèle hängde modlöst huvudet.
- Trappan upp till höger då!
Adèle trevade sig fram genom den mörka förstugan och stötte på en lika mörk trappa, som hon steg uppför. Hon knackade på en dörr.
- Stig in! ropade någon.
Och Adèle steg på. Hon befann sig nu i ett litet rum, där några kvinnor sysslade. Framme vid ett fönster med matt glas, varigenom en grå dager föll, stod en schäslong.
En sköterska i vitt förkläde med långa ärmar ställde sig framför Adèle. Hon hade ett runt fryntligt äppleansikte och lade armarna i kors över magen.
- Jaså, frun kommer från Levin? Sitt då ned och vänta, så är föreståndarinnan snart här.
Adèle satte sig på kanten av schäslongen. Hon kände sig hjälplös som nyss, då doktorn stuckit hennes fötter i kramporna. Nu måste allt gå utan hennes eget ingripande. Hon fick bara vänta och hålla sig tyst.
Genom en dörr som stod på glänt såg Adèle ett rum, som föreföll henne stort, och ett förlossningsbord. Hon skulle drömma om dessa bord! Det blev som en mara. Så hörde hon någon stöna. Adèle vände på huvudet.
Där satt en kvinna på en portativ stol. Hon hade en vit penjoar över axlarna och vita bomullsstrumpor på benen. Det svarta håret, benat över pannan, hängde i två tjocka flätor ned på hennes skuldror. Och ögonen, stora och milda som en trogen hunds ögon, stirrade på Adèle med ett uttryck av outsägligt lidande.
- Så ja! Vad duktig frun är, sade sköterskan som satt sig bredvid henne. Vilket barn i ordningen blir det?
- Det femte, sade kvinnan.
Hennes läppar voro vita.
- Det femte! Det här skall nog bli en duktig gynnare också, sade sköterskan skrattande.
- Har vattnet gått än? framkastade hon och vände på huvudet åt Adèles håll.
- Vattnet? eftersade Adèle tveksamt.
Adèle hade för ögonblicket glömt den lärdom hon inhämtat i en liten bok där hemma.
- Ja, vattnet ja! Det skall ju komma först! fortsatte den vitklädda oförtrutet.
Den lidande kvinnan drog på munnen.
- Det här har ni väl aldrig varit med om förr? mumlade hon.
I detsamma stack en annan sköterska, ett helt ungt biträde, ut huvudet från förlossningssalen.
- Käringen är klar! kungjorde hon i en hes viskning.
Adèle spratt till. Hon visste inte att alla födande kvinnor gingo under benämningen "käringar".
Strax därpå kördes en blek ung fru, som låg med ögonen hårt slutna, förbi Adèle och ut i korridoren. Hon såg ut som om hon var död. Det unga biträdet som drog henne bara log.
- Krysta på nu, frun, så bär det strax av in i salen! sade i sin tur med hurtig röst den äldre sköterskan med äppleansiktet till kvinnan på den portativa stolen.
Ett svagt stönande som från ett djur var det enda svar hon fick. Dörren från korridoren öppnades igen. Nu var det en ung dam klädd i en röd sidennattrock, som tassade in.
- Jag har ringt och ringt på fröken, sade hon otåligt.
- Ni ser ju att jag är upptagen, svarade sköterskan med äppleansiktet kort.
Strax fick den unga damen en nästan ödmjuk min, och efter att ha kastat en flackande blick på Adèle och den andra frun stängde hon försiktigt dörren och försvann.
Adèle fick det intrycket att alla patienterna här voro underordnade starkare och myndigare makter, än de själva kunde rå med. Man måste vänta, tåla, lida.
Kvinnan på stolen började plötsligt tala ivrigt, som trodde hon att smärtan då skulle lätta. Hon beskrev sina föregående barnsängar. En gång hade barnet kommit på tvären. Hon hade nästan spruckit upp. En annan gång...
Sköterskan hörde inte på. Hon var sysselsatt med att skära sina naglar med en pennkniv. Men Adèle lyssnade flämtande och med skräck i ögonen. Den lilla kniven som skar och skar med ett vasst ljud, den berättandes stämma, kvalfylld och hetsig på en gång, förtätade atmosfären i rummet, så att den kändes giftig att inandas. Adèle tyckte att hon förts till ett slakthus.
Nästa käring! Nästa käring!
Hon kvävde ett vansinnigt skratt, som bubblade inom henne. Snart skulle det väl vara hennes tur. Då stod ett fruntimmer klätt i svart med ett vitt förkläde vid hennes sida. Hon förstod att det måste vara föreståndarinnan fröken Åderman. Hon var en femtio års kvinna med lång och kantig figur. Armbågarna stucko vassa ut under det svarta, åtsittande klänningslivet. Hennes ansikte med gul hy och en blek hopknipen mun hade två stickande svarta ögon. Också håret var mörkt, stramt uppsatt i en knut på hjässan.
- God dag! Lägg er! sade hon tvärt.
Hon kände på Adèle.
- Ja, ungen är ju död, konstaterade hon likgiltigt.
Adèle ryckte till. För första gången fick hon klart för sig att hennes barn var dött. Doktor Levins försiktiga omskrivningar strök den stränga, svarta kvinnan ut från Adèles hjärna, som man suddar bort ord från en griffeltavla.
Nu önskade Adèle ändå att barnet varit vid liv. Då hade det ännu dröjt fyra månader till den svara stunden, som nu redan var här.
- Vad skall jag göra? frågade Adèle.
- Vi ha ordnat ett rum där uppe, svarade fröken Åderman kort.
Så tillade hon hastigt:
- Hade doktor Levin gummihandske på sig, då han undersökte er?
Det visste inte Adèle. Då skrattade fröken Åderman.
- Pu! Det hade han väl inte. Han är sådan! sade hon föraktligt.
Och Adèle förstod att doktor Levin i den andras ögon inte var någon läkare en kvinna borde söka.
Fröken Åderman gick in i förlossningsrummet dit det unga biträdet återvänt. Efter ett par minuter skar ett skrik genom luften. Ett ohyggligt skrik, som icke hade något mänskligt i sig. Adèle rusade upp. Hon var vild av ångest Hon ville störta ut, vart som helst, bara bort från denna förfärliga plats. Men sköterskam var strax vid hennes sida. Hon tog lugnt Adèle vid armen och förde henne upp till rummet.
- Ett dödfött barn är svårare att få fram än ett levande. Jag kommer strax igen! tröstade hon, när hon lämnade Adèle på soffan i rummet.
Adèle kastade sig av och an på soffan. En trängande värk, som återkom stötvis, men med kortare mellanrum än förut på dagen, fick henne att stöna högt. Plötsligt rusade hon ut på toaletten. Vattnet forsade ur henne. Hon kände sig bestört. Det var som om en okänd kraft tvingat henne till reflexrörelser, om vilkas underjordiska tillvaro hon icke hade en aning. När hon kom in igen, andades hon lugnare. Hon letade rätt på sitt fickur i handväskan. Det var redan eftermiddag. En kyrka där utanför fyllde luften med sina klockors dån. Kanske var det för en begravning.
Varför kom aldrig Petra? En hätsk avundsjuka mot alla dem, som i denna minut inte ledo av födslovåndor, fyllde Adèle. Hon hade alltid känt avundsjuka mot Petra von Pahlen. Nu tyckte hon sig se Petra promenera omkring i staden, lätt och glad med sin smärta gestalt, iförd en klädsam kappa. Adèle hatade henne, liksom hon hatade sin dumme man, som störtat henne på detta sätt i olycka och elände. Nu satt han väl vid sin kvällsvard på Eka och åt på sitt retsamt långsamma och sävliga sätt stekt salt fläsk och potatis. Han åt nog fiäsk varje dag nu, när Adèle, stackars trälinna, inte lagade maten.
Sköterskan kom in igen. Hon lyfte ut en liten barnsäng som stod i rummet vid sidan av den stora sängen. Adèle hade ej lagt märke till den förut.
- Jaså, vattnet har gått? sade den andra fryntligt. Då nalkas vi slutet då med raska steg.
Var det inte så man sade, när någon var nära döden?
Adèle önskade i det ögonblicket att livet skulle slockna. Hon ville vara på en annan sida, där det ej fanns någon värk, utan allt var tystnad och tomhet. För första gången fann hon sin tillvaro så ändamålslös. Med det döda lilla fostret hade döden ju verkligen tagit sin boning i hennes kropp. Som en tung klump vilade det inom henne och spred kyla genom hennes blod. Hon skulle själv föda döden. Något annat kunde hon inte frambringa. Hon tänkte på hur hon rasat, då hon varit med Daniel och hennes sköte icke ville vakna till liv.
Var hon då så ond att ett litet barn icke kunde trivas hos henne? En flyktlg tanke bara, som snuddade vid hennes hjärna och strax förjagades.
Värkarna tilltogo i styrka. Hon kunde icke längre hålla tillbaka sina skrik. Hon hade icke trott att en sådan smärta funnes. Ryggen ville sprängas, som om en bomb kommit i verksamhet där inne.
Sköterskan, som åter var hos henne, höll henne om ryggen. Också hon tittade på klockan. Kanske skulle hon vara fri denna afton och längtade att få giva sig i väg?
Äntligen bars Adèle ned i förlossningsrummet. Man tog av henne hennes strumpor och trädde de vita bomullsstrumporna på hennes fötter. Det var som en uniform. En kår av födande, jämrande kvinnor med vita bomullsstrumpor på benen, som avlöste varandra där inne i salen med förlossningsborden och de matta rutorna för fönstren.
Med ens var doktor Levins ansikte där bland de andras. Han höll eterstruten intill hennes ansikte. Hon hörde en viskning, som i bedövningens rus ljöd som klockors dånande i hennes öron:
- Lugna er! Lugna er!
Fastän hon sövdes, kände hon den skärande smärtan. En sol surrade med rasande fart runt framför hennes slutna ögon, den närmade sig, pressade sig nu som en jättelik svart svamp över hennes mun och ville kväva henne. Hon slog upp ögonen med ett vilt skrik.
Det var över. O, denna plötsliga förnimmelse av förlösande frid!
Eftervärkarna kommo. Hon brydde sig knappast om dem. Hädanefter skulle hon icke kunna tycka att någon smärta vore riktigt svår. Hon måste ligga kvar på förlossningsbordet och hålla sig alldeles stilla, medan blodet rann undan. Då och då pressade den svartklädda föreståndarinnan med sina knotiga händer på Adèles underliv för att få ut allt. Men Adèle kände sig lätt i kroppen, som om hon plötsligt smultit ihop.
När hon sedan vilade i sitt rum högt uppbäddad i den stora sängen, kom Petra hastigt inskyndande med en stor bukett blommor i handen.
Adèle såg inte på dem. Hon betraktade Petras ansikte och kände åter avundsjukan koka inom sig. Till Petras förklaring att hon ej fått budet, då hon varit borta på lunch i en av villastäderna utanför staden, lyssnade hon knappast. Hon vände sig bort med en suck av bitterhet.
I detta ögonblick hördes ett skrik nedifrån förlossningsrummet. En
ny medlem av kåren med de vita bomullsstrumporna födde ett barn till
världen.
