- Angela! Titta en svala!
Det var Stanny, som ropade till. Angela vände sig hastigt om. De höllo båda på med att städa i vävsalen. Nu stodo de och betraktade en svala, som flugit rätt in genom fönstret och oroligt flaxade mot en stängd ruta. Den såg inte glaset. Den trodde att den kunde komma ut tvärsigenom glaset och slog med små smällande slag vingarna mot det.
- Den gör sig illa, sade Angela ängsligt.
- Jag skall ta den! viskade Stanny.
- Kan du?
Stanny smög sig fram. Hon höjde handen, sänkte den snabbt och hade den lilla fågeln mellan fingrarna.
Den stack fram sitt smala huvud, vände och vred på det. Nu var den alldeles tyst, tittade bara upp med klara små ögon, som speglade en darrande solstråle.
- O, vad den är söt! mumlade Stanny. Och så rädd! Lägg handen här, Angela! Vad hjärtat pickar, precis som en klocka.
Angela tryckte försiktigt fingret mot den duniga fågelkroppen. Hjärtat slog. Svalan trodde nog att den nu skulle dö.
De två unga flickorna sågo på varandra över svalan, leende och ändå litet ängsliga.
- Ack, släpp den då, bad Angela lågt.
Men Stanny släppte den inte ännu.
- Den är så mjuk och lustig med sitt pickande hjärta, sade hon.
Hon såg hela tiden på Angela, medan hon talade.
- Vi hade en tam fågel hemma en gång, berättade hon. Det var en kråkunge. Han flög efter oss vart vi gingo. Den blev ju alldeles tam. Men den var besvärlig. Den gömde silverskedar för oss. Allt som glittrade, förstår du. En dag höll den på att flyga sin väg med en vacker brosch mamma hade lagt på toalettbordet. Då försvann den. För varje kråka vi sågo den sommaren ropade vi: Tom! Tom! Vi hade kallat den så. Jag minns att mamma var lika ivrig att ropa som vi. Underligt nog. Det var hon som dödat vår fågel, ser du.
Stannys ögon hade plötsligt mörknat. Hon gick till fönstret och öppnade handen. Svalan bredde ut vingarna och flög med ett jublande kvitter upp i det blå. Den försvann.
- Nu var den glad, sade Angela.
- Ja, sade Stanny.
Hon lutade sig över Angelas axel. Angela dammade ivrigt symaskinen. Det var så mycket vinklar och vrår i den, svåra att komma åt.
- Du, Angela, sade Stanny. Vill du inte bli min vän?
Angela kände en stöt för bröstet. Det var som om hon haft en liten fågel inom sig, som också längtade att bli fri. Men hon svarade inte först.
- Vill du inte?
Angela såg hastigt upp i Stannys ansikte. Kände Stanny det på samma sätt som hon? Angela lade ofrivilligt sin hand mot hennes hjärta.
- Det slår, viskade hon. Nästan som fågelns.
De ivriga svalorna i deras hjärtan ville flyga ut.
- Aldrig har någon bett mig bli hennes vän, sade Angela andfått. Aldrig!
- Inte mig heller! svarade Stanny. Jag har aldrig haft någon vän.
- Nu har du en, utbrast Angela.
De gingo till var sin del av rummet och fortsatte tysta sitt arbete.
Angela var glad. Hon dammade ömt möblerna, stannade ett tag och kastade en blick bort mot Stanny och fortsatte igen.
Stanny tänkte:
Förrådde jag mamma nu? Men varför ropade hon på vår fågel, när hon
ändå hade dödat den?
