Sjön skvalpade sakta mot en röd och vit roddbåt, som låg fastbunden vid bryggan. Solstrålarna studsade mot båtens välvda sidor och kastade darrande ringar av ljus ned i vattnet ända till den gula, refflade sandbottnen. Det var ett jagande spel av skuggor och ljus, som om en trollspegel gått i tusen bitar, vilka sjönko och kommo upp till ytan igen och aldrig ville sluta med sin glada lek.
Nu kom något nytt till: en hel rad av vita flickben trängde ned i vattnet, som svagt sjungande slöt sig om dem. Flickorna där uppe på bryggan sutto med böjda huvuden och händerna på knäna och tittade leende ned i sjön. Deras fötter djupt under dem förstorades på ett skrattretande sätt, tårna spretade, vaderna svällde. Vristen var en ostkupa.
- Titta på mig! skrek någon.
Huvudena vändes genast. Det var Margit Blomstrand som kom balanserande på bryggans räcke. Hon höll ut armarna, som gungade och slogo med sträckta händer som späda vingar. Kroppen sken vit och blank. Men under armarna och mellan benen ruvade svarta skuggor, som kommo magen och brösten att svänga ut i rundade kurvor. Hon sprang framåt, stolt medveten om sin skönhet. Himlen spände sig bakom henne. Det såg ut som om den lysande flickkroppen stigit rätt ut ur den med svalkan från ett ljust sommarmoln ännu över sig.
Nu dök hon på huvudet ned i böljorna. Strax därpå syntes hennes skrattande ansikte med håret åtsmetat över pannan och öronen höja sig igen. Hon viftade till de andra och började simma utåt.
Angela satt där och log med blanka ögon mot solen. Just nu tänkte hon på hur hon som barn en gång hade badat med Elsa, kusinernas lärarinna. Hur förskräckt hade hon inte blivit, då denna plötsligt låtit sin stora kvinnokropp komma till synes! Hon hade gått över gräset så tungt med svällande lår och en jättelik bak. En vidrig syn, som i flera år gjort Angela rädd för att se nakna människor.
De unga flickorna här begagnade heller aldrig baddräkt. Men de sågo ju vackra ut, kanske för att de ännu voro så unga.
- Kom, Stanny, sade Angela.
Hand i hand vadade de ut. Sanden kittlade deras fötter. Solen brände dem hett i nacken. Vattnet steg. Det smekte dem ljumt och lent. Nu sträckte de ut armarna, alltjämt utan att släppa taget om varandras händer, och doppade sig.
När de sågo vattenytan nästan i bredd med ögonen, var den ett enda oroligt glitter, som bländade dem.
Den lilla terriern hoppade skällande på stranden. Flickornas prat och skratt slogo högt i luften.
- Se ett moln i vattnet! ropade Stanny.
De tittade upp, och där uppe på den nyss så klara himlen utbredde sig nu ett grått moln, hastigt vidgande sig likt en svamp som fylles med vatten. Det uppslukade solen, gömde den, så att den glittrande sjön slocknade och blev svart. En kall vind kom ilande och stötte emot den heta, stillastående luften på stranden.
Angela och Stanny döko rysande ned igen.
Då hörde de ett rop långt ute. Det var Margit. Ingen hade kommit ihåg henne. Hennes huvud syntes som en svart prick. Hon ropade igen. Ropet ekade, och svaret kom dröjande och svagt från andra sidan björkdungen. Det var som om en tvillingsyster till Margit med samma röst som hon ropat att hon skulle ila till hennes hjälp.
Innan de förskräckta flickorna hunnit göra något, kastade sig en lång, kraftig gestalt i och började med raska simtag plöja genom vågorna. Det var Linnéa.
Ett par av ungdomarna sköto ut båten. Äntligen fingo de den lös, men då hade de glömt årorna i båthuset och måste springa efter dem, innan de kunde ro ut.
Några voro i vattnet och togo hjälplöst några simtag. Men ingen var en sådan duktig simmerska som Linnéa. De andra stodo nakna och frysande på bryggan under det grå molnet. Också deras kroppar fingo i den underliga belysningen en grå och livlös färgton.
Innan båten hunnit fram, var Linnéa hos Margit, Angela såg hur hon kämpade med henne där ute. Nu döko de båda huvudena ned, så kommo de åter upp.
Linnéa tycktes ha lagt sig på rygg och simmade, dragande Margit efter sig. Till sist voro de då vid båten och halades upp av två flickor, som skälvde mera än de andra, vilka varit nära att drunkna.
Linnéa bar Margit i land. Hon vilade lätt som ett litet barn i den storvuxna bondflickans famn. Hon var blå i ansiktet och snyftade, tätt tryckt mot Linnéa, som hon inte ville släppa, liksom om hon ännu känt djupet inunder sig.
Linnéa lade henne försiktigt ned på stranden och masserade henne kraftigt. Blodet återvände till Margits kinder. Hon log.
- Tack! sade hon.
Så slog hon plötsligt armarna om Linnéas nacke och kysste henne på kinden.
Linnéa reste sig upp och såg sig häpen omkring.
- Hon fick kramp, sade hon kort.
Så gick hon bort och klädde på sig.
När Angela och hon sedan voro på väg hem, frågade Angela nästan blygt:
- Hur har du lärt dig allt det där, Linnéa?
Linnéa såg ned på henne. Hennes kloka grå ögon lyste till litet.
- Det är far som lärt mig, svarade hon. Han brukar säga att det alltid blir något tillfälle att rädda en människa från döden, och då får man inte stå rådlös.
Hon sade det enkelt och kort. För henne var det alldeles naturligt att utsätta sig själv för fara. Ingen av de andra hade vågat det.
Men uppe i det gemensamma sovrummet fantiserade den kvällen lilla Margit Blomstrand om döden. Ingen sensation fick för henne passera obemärkt förbi. En gång var det pippor i håret. Nu var det drunkningsdöden.
- Det var förfärligt, sade hon, ännu med bleka kinder. Det var som om ett odjur rört sig på sjöbottnen och sträckte händerna efter mig. Det kramade all luften ur mig. Nu dör jag, tänkte jag. Och då mindes jag en grind hemma på vårt lantställe. Den brukar vara rödfärgad, men nu såg jag den helt vit med ett svart kors på. Det där korset skulle stå på min grav. Hela villan med blommor och gräsmattor och allt var en grav och i den vilade jag.
Angela smålog tankfullt ut i mörkret. Döden hade snuddat iskall förbi den där lilla, och hon måste taga på den, se den som en grav eller ett odjur på havsbottnen, därför att hon var så fylld av liv att hon inte kunde föreställa sig något som inte var, som icke hade någon skapnad och kunde taga gestalt framför hennes ögon.
Och ännu sedan Margit somnat och Gerda också sov i mörkret bredvid
Angela, tyckte hon att döden, som nyss varit så nära, dunkade i hennes
eget blod, följande hjärtats oroliga slag.
