Dagen efter det Linnéa kallats upp till fröknarnas rum, fick hon ett brev med faderns ojämna handstil på kuvertet.
Han skrev så sällan, Linnéa kände en ångestfull aning, då hon öppnade det. Hon satt på sängen i sovrummet och stirrade på brevet. Hon läste det flera gånger, och kunde ändå inte fatta det. Det var som om det skrivits på ett främmande språk, vars meningar hon icke förmådde tyda. Så skrek hon plötsligt till och slog vilt händerna for ansiktet. Det stod att Viola var död. Hon hade drunknat. Brevets datum, som var så ordentligt präntat på arket, glödde i hennes hjärna. Hennes barn hade drunknat samma dag Linnéa räddat Margit vid badstranden. Hon hade räddat en annan från döden, medan hennes eget barn långtifrån henne tagits av vågorna. Viola hade lekt nere vid bryggan nära morföräldrarnas gård och fallit i vattnet. Folk som sett det hade skyndat till. Men det var redan för sent.
"Hon var så glad, vår lilla Viola", skrev fadern, då Linnéa äntligen förstod att läsa brevet helt och hållet.
"Hon talade riktigt rent nu. Hon sade: Mor kommer snart. Och hon skrattade emot oss."
Ack, varför hade icke en snabb och modig Linnéa varit vid stranden och räddat Viola? Hon skulle ha tvingat henne att andas igen.
Linnéa ryste. I det ögonblick Margit kysst hennes kind hade kanske Violas små läppar kallnat för alltid.
Linnéa försökte resa sig upp. Men det var som om hon inte kunde röra sig. En lem hade slitits av hennes kropp och gjort henne lytt för alltid. Hennes kärleks barn, som hon lidit så mycket för, var borta.
Linnéa hörde inte klockan, som ringde för att kalla till arbete. Hon satt tyst utan att gråta, utan att flytta sig från sängen. För en stund sedan hade hon kommit springande in i rummet. Luften hade varit varm omkring henne, gardinerna vid fönstret hade fläktat för sommarvindem. En liten fågel hade suttit på fönsterbrädet och sett på henne med klara ögon.
Nu såg Linnéa sig om med en förlamande känsla av att ingenting fanns omkring henne. Ett litet barns skratt hade dött bort i rymden. Små händer hade i förfäran piskat luften och blivit stilla. Därför var allt tyst, därför rörde sig inte luften längre.
Någon kom in genom dörren och gick fram till Linnéa.
Det var Angela. Hon satte sig bredvid henne och började tala med en röst, sam ljöd så avlägsen.
Linnéa försökte svara. Hennes skrämda ögon blickade bönfallande som ett djurs upp i Angelas ansikte.
Slutligen fick hon fram ett par ord. Angela slog armarna om henne. Ur tomrummet omkring Linnéa sträckte sig med ens dessa vänliga armar runt henne. De höllo henne hårt fast, så att hon icke kunde glida ut i bråddjupet.
Så skulle Linnéa ha hållit om lillan då... då... Hennes eget hjärta skulle öppnat sig och sänt en blodstråle ned i barnets hjärta, så att det åter börjat klappa.
- Jag är ledsen... så ledsen, viskade Angela tätt intill henne.
Då äntligen grät Linnéa.
Angela satt stilla med bördan i sina armar. Hon tyckte att krokiga och vassa klor höjde sig ur golvet och växte fram ur väggarna. Livet var ett stort kattdjur, som ibland spann mot ens öra och med silkeslen tass rörde vid ens hud, till dess det plötsligt lät sina vassa klor brista fram, rivande och slitande i människornas kött, rysande av fröjd åt blodet som rann.
Linnéa började tala vid Angelas axel. Hon talade som en mor talar. Små drag ur barnets liv visade sig för henne. Hon berättade för Angela, hur Viola första gången börjat gå hållande sig i bordskanten. Hur hon ibland snyftat till i sömnen kämpande mot en osynlig fara, slående omkring sig med små knutna nävar.
Och medan Angela hörde på henne, började en längtan oroligt bulta inom henne. Livet drog åter in sina klor. Hon såg dem icke längre, förnam icke heller raspandet av en jättetass, som mot den blå rymden ristade upp blodränder.
Ack! Att en gång äga ett litet barn! En varelse, som var helt ens egen och som sög sin näring ur ens kropp! Hur hon skulle älska det!
I dess blick skulle framtiden skimra som pärlan i en snäcka. Och dess famn skulle slå en ring kring Angela och barnet och utestänga all världen. De skulle glida fram på en lekande flod, som hade stränder kantade med blommor, alltid tillsammans, aldrig ensamma, i en evig kärlek till varandra.
Linnéa rörde sig. Hon steg upp och gick fram till fönstret. Där nere på gräsmattan sutto Bell och Nanna och rensade bär. Nanna pladdrade som vanligt och stoppade bär i munnen, som var purpurröd av drypande saft från hallonen, som hon hade i en korg. Nedifrån köket hördes Rikens röst och ett slammer av porslin. Ett starkt matos trängde upp. Vardagen kokade och puttrade som en gryta full av nyttiga rotsaker, vilken blivit satt på spisen i den tidiga morgonen.
Men Linnéa tyckte, där hon stod, att hon hade helgdagskläderna på. Mellan sin far och sin mor gick hon genom ängarna till byns vita kyrka. De voro svartklädda, därför att lilla Viola skulle begravas. Far hade på huvudet sin svarta hatt, som bara togs fram om söndagarna.
Då skymtade något mörkt bland gräset. Linnéa såg när hon kom närmare, att det var en man som låg där och sov. Handen hade han lagt över ögonen. Håret föll ljust och krusigt omkring hans rödlätta ansikte. Munnen gapade dåsigt och fult. Det var Nils. Det var Violas far, tänkte Linnéa hårt. Han har aldrig älskat barnet. Han kallade det vid elaka namn. Jag har alltid önskat att han skulle dö.
Då såg hon en padda komma från gräset. Slemmig, med svälld svart kropp, kröp den fram till Nils och upp på hans bröst. Förtrollades den av hans andedräkt, som stötvis trängde ut ur hans öppna gap? Den ville dit, in i munnen, ned i svalget. Den skulle kväva honom.
Linnéa väntade andlöst. Men i samma ögonblick paddan ville taga ett hopp rätt in i Nils' mun, greps den av en hand, som kastade den långt ut tillbaka i gräset. Och Linnéa märkte till sin förundran att handen var hennes.
Och hon vände sig om från den sovande mannen i gräset, som en gång varit hennes älskade.
Hennes fars ögon lyste glatt emot henne.
- Man måste alltid, när man kan, försöka rädda en människa från döden, sade han.
Och Linnéa gick åter mellan sin far och sin mor stel och rak i sin helgdagsklänning. Men under det svarta bluslivet böljade hennes bröst.
Av hans och min kärlek föddes Viola, tänkte hon. Hon var en del av honom som hon var en del av mig. Och jag ville döda honom.
Hennes far stack sin arm under hennes. Hon kände det mjuka tyget på hans rock mot sin hand. Hans närhet tröstade henne nu, som så många gånger förr.
- Vi komma från Gud, sade han fast. Och vi gå till Gud. Viola är redan hos honom. Du har haft en svår vandring, och du får inte själv lägga flera stenar på din väg. Nils har långt kvar. Gud tar nog hand om honom också.
Och då kände Linnéa en ro komma över sig. Hon vilade som ett barn i Guds hand. Men den stora välsignade handen, som räckts ut efter henne, tyckte hon var hennes fars.
Linnéa ryckte till, där hon stod vid fönstret. Hade hon drömt? Flickornas röster och skratt hade ett ögonblick kommit så långt bort.
Med ett ansikte vått av tårar vände hon sig in mot rummet.
- Angela, sade hon sakta. Jag skall resa till min far.
Men rummet var tomt. Angela hade tyst smugit sig ut.
Och medan Linnéa började packa sina saker, stod Angela under ett träd i trädgården. Den blå himlen skymtade mellan dess blad.
Angela tänkte på Linnéas ansikte, sådant hon nyss sett det. Hur det från djup sorgsenhet med ens börjat lysa som förklarat av ett inre sken.
Vilka makter styrde den där unga kvinnan? Var det Gud, som hon ibland talat om? Då måste denna hennes Gud resa sig kolossal i sin himmel, så att han kastade svarta skuggor och blixtrande ljusfläckar ned på jorden. I hans ljus och värme måste det vara gott att dväljas.
Och Angelas oroliga ögon sökte genomtränga den blå rymden över
henne. Men den klingade bara av en tomhet, som en plötslig, stark
känsla ibland efterlämnar.
