Samma afton, som Angela var i Stockholm och hennes besök hos Stannys mor ägde rum, höll Jacob Levin på med att packa in sina saker för att fara ned och hälsa på sin syster Betty. Sally och barnen hade ända sedan sista veckorna i juni varit ute på "Levin & Vårdmans Sommarhem" i skärgården, och han själv skulle nu äntligen unna sig en tids välbehövlig ledighet nere på Ekered för att få vila.
Han hade blivit mycket brun och mager denna sommar. Hans ögon hade en oroligt flackande glans. När han ibland kastade en blick åt sidan, lyste hans ögonvitor blå, blanka som hos en neger. Han gjorde också en grimas åt sin egen bild, då han rättade till sin halsduk framför spegeln. Han såg rent exotisk ut med sin mörka skäggbotten, som han efter rakningen ändå pudrat över, sina blänkande ögon och munnen, som var så blodröd.
Denna kväll skulle han supera ute med några vänner. Han sprang nedför trapporna, ty han var mycket sen. Hans bekanta brukade skämta med honom om att han alltid kom för sent till deras samkväm. Hos en patient var han däremot noga med att infinna sig i tid. Det var ytterst sällan han svek.
På Norrmalmstorg ropade han an en taxameter.
- Hasselbacken, sade han kort och hoppade upp.
Hans egen vagn var på reparation, och han led alltid, när han måste begagna droskbil. Den här bilen var öppen och hade hårda fjädrar, så att han stötte upp och ned, där han satt. Men han lyfte ansiktet och lät det bada i den kyliga kvällsluften.
Jag reser till Dora, tänkte han snabbt. Och vilket löjligt uselt fordon jag begagnar!
Han försökte tända en cigarrett i blåsten, som farten framkallade. Den ena stickan efter den andra slocknade. När han äntligen fick eld på cigarretten, drog han hastigt in röken och lutade sig tillbaka i bilen.
Hans tankar arbetade stötvis liksom motorn under honom.
Första gången han sett Dora var, när hon väntade en liten, och sedan hade han varit med vid förlossningen. Han hade redan då beundrat henne, därför att hon var så hjältemodig. Det hade varit en mycket svår barnsäng. Ett par dygn hade han fått hjälpa henne. Det var kanske också då han börjat älska henne. Ingen, inte ens hennes man, Osborn Macson, kände så väl som han hennes kropp. Den hade synts honom skön också i det tillstånd, vari den just då befunnit sig. Väl avvägd, späd, men ända stark, med demma vithet som påminde honom om sprött, utsökt porslin. Han hade handskats med den så varligt, men han hade icke kunnat hindra lidandet. Ibland mitt i plågorna hade hon lett, ett litet underbart, tåligt leende, som nästan kunde få en att gråta. Och slutligen, när hon fött sitt barn, hade hon rört honom genom att slå bägge armarna om hans hals, där han stod lutad över henne.
-Tack! hade hon mumlat.
Och så hade hon kysst honom. Han tyckte att det var som om en ljus och daggfrisk blomma spruckit ut i detta rum, där han tillsammans med henne genomlidit ett par nätter. Då hade barnet skrikit till. Och han hade sett hennes ansikte få ett uttryck av glad och spänd väntan.
Sedan hade han ibland fått träffa henne. Hon hade blomstrat framför hans ögon, en ung mor, som hade fött sitt första barn till världen. Hennes man hade han flyktigt känt under några år. Han var löjtnant vid ett stockholmsregemente: en riktig tennsoldat med fjädrande ben, rak i hållning och något av preussisk kommandoton i rösten. En sådan man hade hon! Kunde hon tycka om honom? Jacob Levin hade icke kunnat utgrunda det. Han hade sett Dora blicka upp till sin man med en liten ödmjuk hustrublick, som sedan marterade honom en hel natt. Jacob Levin älskade henne. Hon var späd, ljus, vit, och han själv så svart! Men vilka känslor hon hyste för honom, visste han ännu inte.
Om en stund skulle han se henne igen. Denna sommar, då de bott på ett lantställe utanför staden, hade han ofta varit inbjuden till deras hem. Barnet var över ett år nu: en liten gosse, lik fadern, redan med något av samma dumt viktiga översittarmin i sitt rosiga ansikte. Jacob Levin tyckte nästan att denne pojke borde ha påmint om honom i stället. Han hade uppoffrat både sömn och tid för att skaffa honom till världen, och han älskade hans mor!
Äntligen stannade bilen med ett ryck, som var nära att kasta honom framstupa. Han var framme.
Jacob Levin dröjde vid dörren till matsalen. Värmen, ljuset, sorlet av många människor gjorde honom först helt yr, när han nu plötsligt trädde ut ur den kalla och mörka kvällen utanför. Han bemödade sig om att bland alla dessa huvuden upptäcka Doras ljusa hår. Ett tag betraktade han en blond dam, som satt vid ett bord med ryggen åt honom. Hon var lik Dora, och han kände en ilning av glädje, men när hon i nästa sekund vände sig om, mötte han ett par kalla, främmande ögon. Det gjorde honom förstämd, som om aningen om en misslyckad kväll svävat emot honom.
De flesta åto kräftor. Han såg herrar och damer, röda i ansiktena som de små djuren själva, böja sig över sina tallrikar med en iver som om all världens salighet och lycka rodnat framför dem. Med kloliknande fingrar grepo de om skalen, bräckte dem med en liten smäll och stucko spetsiga tänder i deras saftiga kött. Från alla bord hördes sugande läten, små smackningar, ett framstönat:
- Aah!
Det var vidrigt, dubbelt vidrigt föreföll det Jacob, därför att han inte kunde finna Dora.
I ett hörn fick han plötsligt syn på sin svåger Simon Rosenrauch, som satt som mittpunkt i ett lag av glada och något mosiga kolleger inom sin specialitet. Simon hade sent omsider blivit docent i syfilidologi och hade måhända dragits ut för att fira denna märkliga upphöjelse. Tydligen hade han hållit på en god stund, hans bruna ansiktshy var redan mörkt flamröd. Nu upptäckte han i sin tur Jacob, och Simon reste sig och vinkade åt honom med ett präktigt exemplar av det orena och förbjudna djuret i handen, och i en frustande jätteviskning ropade han till honom:
- Honor!
Hovmästaren, som kände Levin, skyndade fram. Han förde Jacob till det bord, där hans vänner sutto.
Flera händer sträcktes emot honom, och han fick också Doras lilla hand i sin. Där var hon ju framför honom i en vit klänning, tunn och lätt som ett böljskum, med den underbara korslagda Marie Antoinettefichyn som i kaskader brusande över den mjuka crêpen.
Jacobs plats var icke bredvid Dora. Han hade kommit för sent. Så fick han nöja sig med att ibland skymta henne längre bort vid bordet. Bredvid honom satt en dam som han obetydligt kände. Hon började genast tala om sina barn, som om detta var det enda som kunde intressera en strängt upptagen kvinnoläkare på hans fritid.
Jacob lyssnade förstrött till berättelsen om hur hennes senaste skatt fått sin första tand. Men hans tankar voro hos Dora.
Ingen vid detta bord åt kräftor. Han var glad åt det. Löjtnant Macson mittemot nickade åt honom. Macson var redan röd i ansiktet av vinet och ett par snapsar. I stigande berusning orerade han om tidens fosterländska fröjdeämnen och hotande politiska faror, F-båten, Lindman och Thyrén, Karl Staaff, Jacob Larsson och Hjalmar Branting. Han var mycket vältalig och satirisk. Ännu sluddrade han icke. Jacob mötte hans ögon ibland. Log inte Doras man? Jo, det flög oupphörligt ett leende över hans upphetsade ansikte. Av skränpatriotisk kannstöparsarkasm bara? Eller av personlig triumf? Av hån mot honom själv?
Hade han genomskådat Jacob Levins hemlighet och fann honom nu löjlig? En man som sprang omkring i andras hem och vårdade sig om männens sköna fruar utan att någonsin få njuta frukterna av sitt nit. Han gjorde dem färdiga till kärleksakten, liksom han reparerade dem, då de gått varma, och dörren stängdes i lås bakom honom, när allt var som det skulle.
Jacob fann hela tillställningen olidlig, emedan han missat sin plats bredvid Dora. Hur kunde människor dröja så länge vid ett bord, där glasen redan buro fläckar efter varma händer och cigarraskan låg strödd över hela duken? Själv drack han nästan aldrig något och rökte bara snabbt sina små eleganta cigarretter.
Då blev det en rörelse vid övre bordsänden, där Dora satt. Hade något hänt? Jacob Levin reste sig halvt upp för att se. Hans stol föll omkull på golvet, när han sprang fram till Dora.
Hon stod stödd mot sin stol, från vilken hon hastigt stigit upp. Hon var vit i ansiktet och förde handen mot hjärtat. Hon var sjuk. Hon stirrade rätt på Jacob med underligt förvirrade ögon.
Han förde undan en våt servett, som räcktes honom från något håll, och viskade till Dora:
- Kan du gå?
Hon nickade. Så gingo de långsamt ut ur salen, hon tätt intill honom.
Åter kände han bakom sig i sin nacke svågern Simons blickar, styva som knappar, stelt fasthäftade vid honom och hans älskade, ater tyckte han sig höra hans gnäggande viskning:
- Honor!
Ute i den svala hallen sjönk Dora ned på en soffa. Han stod böjd över henne med sin arm beskyddande sträckt över soffkarmen. Vaktmästaren tog dem för ett gift par.
Löjtnant Macson kom utspringande, dörren slog hårt igen efter honom, så att Dora ryckte till. Litet bredbent stannade han framför dem, flåsande häftigt:
- Jag hann ju inte med, sade han hastigt, liksom stött över att Jacob Levin tagit hand om hans hustru. Hur är det?
Dora gjorde ett försök att le.
- Det är bara ett lätt illamående, skyndade sig Jacob att förklara. Det var för varmt i den där förskräckliga matsalen.
- Då är det bäst du far hem, Dora, sade hennes man i sin kommandoton, men mitt i det befallande var det något forcerat i uttalet, som förrådde att han äntligen var alldeles drucken.
- Jag vill helst gå, viskade Dora. Den friska luften är nog bra för mig.
- Jag följer med, sade Jacob.
Löjtnanten småskrattade belåtet. Han hade inte lust att lämna sällskapet redan. Det fanns ännu mycket att säga både om F-båten och om Karl Staaff.
- Då får du en lä...en läkare med dig, sluddrade han nu, beskyddande. Det är ju det allra bä...bästa för dig.
Den stupfulle F-båtslöjtnanten, hos vilken rusets oresonhga hätskhet plötsligt hade efterträtts av en allt överströmmande välvilja, försökte ivrigt och under stora åtbörder ställa sig i spelsen för uppgiften att skaffa Dora hennes ytterkläder. Nu stod han vacklande och överdrivet vänligt vinkande i dörren, när hon och Jacob gingo nedför trappan.
Han log brett.
Just i detta ögonblick erinrade han sig en läcker historia om Staaffs smidigare själafrände, excellensen Lagerheim, han som under unionens sista år uppmuntrade norrmännen till trots och olydnad mot konungen och så förberedde den stora skammen 1905. Denne trevlige svärson till filuren och fransosen greve Manderström, som man tyvärr likafullt kunde befara att hans yngre och fräckare stallbroder snart skulle försöka fresta till oförsyntheten att för andra gången sticka upp sina föråldrat och falskt gemytliga drag i hans majestäts rådsförsamling i egenskap av utrikesminister! Det var något otroligt han nyligen hört om honom och om en rik borgerlig kammarherre, en alldeles överdådig, fet skandalhistoria, som man sannerligen borde anonymt skicka till införande i Fäderneslandet med det allra första! I avvaktan därpå brann han av begär att ragla tillbaka in i matsalen för att åtminstone få kolportera ut den vid det nersolkade restaurangbordet.
- Är det säkert att det är bäst för dig att gå? frågade Jacob, när de hunnit ut, och i hemlighet hoppades han att hon skulle svara ja.
- Jag känner mig redan kryare, sade hon. Kom, så promenera vi.
De gingo långsamt framåt under planteringens träd.
Natten var redan där. De stego fram i lyktornas ljusringar och döko åter ut i mörkret. Andra promenerande mötte dem eller gingo om dem. De hörde dem tala med varandra. Ibland ljöd ett skratt eller ett utrop, hest skärande i nattluften, som om någon skrikit på hjälp.
Framför Jacob och Dora rörde sig ett par. Det var en sjöman och hans flicka. Hans krage med de vita ränderna lyste emot dem i mörkret. Han hade lagt sin arm om hennes liv. Hon gick nästan haltande, emedan hon hela tiden med kvarnhjulshatten på sned lät sitt huvud vila på hans axel.
- Jag kan icke se på de där. Jag får kväljningar. Det är ju avskyvärt, hörde Jacob hur Dora plötsligt bröt ut.
- Då gå vi över på andra sidan, svarade han lugnt. Men Jacob kände ett starkt medlidande med henne.
Vad var det som så kvalde henne? Varför kunde hon inte se på andras smekningar utan att frysa och må illa?
När de voro över på gångbanan, sade han försiktigt:
- Jag tyckte de voro riktigt nätta, sjömannen och hans käresta.
Hon svarade hårt:
- Flickan haltade och höll på att smälta av sina kanslor. Och sedan om några månader är hon så lagom glad åt den här natten, som skall bringa henne så mycket ont.
- Är det du som talar? undrade han ömt. Du som brukar vara så glad åt allt som lever och andas.
Hon stannade. Han såg hennes ansikte under toquen, blekt och hjälplöst, obarmhärtigt naket.
- Jag tror att jag väntar ett barn igen, sade hon.
Hade han icke redan förstått det? Det var något i hela hennes hållning, som sagt honom det. Han ville ändå icke att det skulle vara sant. Trots allt ville han ha henne till en helt ung flicka.
Han tog hennes arm, där de stodo i mörkret under ett träd.
Nu se vi ju nästan ut som sjöman en och hans brud för kvällen, tänkte han ironiskt.
- Om det är sant, då får du ju åter ett litet barn att glädja dig åt, sade han. Och du tycker om barn, eller hur?
- Ja, ja, svarade hon febrilt. Men denna gång ville jag det inte. Jag har så nyss gått igenom det. Minns du hur svårt det var?
- Men du älskar ju din man? Du är lycklig?
Hon såg upp på honom.
- Nej, jag är inte lycklig, sade hon stilla. Min man är väl inte densamme som förut.
Vad har han gjort henne? tänkte Jacob och såg åter för sig det triumferande leendet i det upphettade röda amsiktet mittemot honom nyss.
- Han är kär i en annan, sade hon med torra läppar. En flicka på sjutton år har fastnat för honom. Hon har nyligen slutat skolan. Jag tror han har ett förhållande med henne. Det är så svårt för mig. Jag skulle velat skiljas. Men nu - detta!
Han undrade om han kunde säga henne, hur han älskade henne.
Men hon gled åter ifråm honom, då hon började gå framåt.
Hon sade med huvudet nedböjt under den tättomslutande lilla hatten:
- Äro inte vi kvinnor förbannade? Ödet är ständigt över oss. Det sår och planterar. Ibland veta vi det inte ens. Och därför skola vi lida. Mannen går glatt från en kvinna till en annan. Somliga av oss fly också ur famn i famn, förkolna omsider och trampas ned. Men de flesta av oss sitta så tungt fast. Vi svälla av barn och föda dem så ångestfullt. Till sist förlora vi vår själ. Bli bara kor med god aptit och mjölk som tynger våra bröst. Och mannen som älskade oss älskar inte längre. Han söker en ny, som har mera svikt i höfterna och tassar mjukare omkring honom. O, jag vill inte leva mer.
- Det är nu du tycker det är så mörkt, sade Jacob Levin, Det börjar ofta med stark nedstämdhet. Sådant går över.
Visste hon att han älskade henne? Hade hon kunnat undgå att se det? Varför ville hon då pina honom?
Som om hon läst hans tankar, sade hon plötsligt:
- Jag har förstått att du håller av mig, Jacob. Jag kan säga det nu, därför att jag är olycklig. Och därför vågar jag också be dig om en sak.
Han avbröt henne skälvande:
- Du vet då att jag älskar dig? Jag har hållit det hemligt, emedan jag har tänkt på dig...och på mina egna barn. Och du - du älskar inte mig! Sådant känner man på sig och får finna sig i. Det är inte stunden för någon kärleksförklaring för mig nu. Men jag säger dig: drag inga växlar på min kärlek, släck den inte genom att be mig om något, som jag inte kan göra för dig. Allt skulle jag vilja hjälpa dig med för att ditt närvarande liv skall bli lättare. Men inte det som du just nu tänker på. Inte det.
- Du skulle kunna det. Du som är läkare, sade hon bittert.
Hon hade inte en tanke på honom och hans stackars kärlek. Hon ville endast att han skulle befria henne från en börda, som skulle bli henne för tung: att föda ett barn till världen, när hennes man icke längre älskade henne.
De gingo tysta. Nu hade de kommit in på gatorna. Det var livligare omkring dem. Staden sjöd ännu utan att vilja komma till ro.
Jag har sagt nej till så många, tänkte Jacob Levin trött. Men henne älskar jag. Ett barn mer eller mindre i livets hushållning, vad betyder det?
Men han visste att det betydde allt. Också till den sorgsna kvinnan, som gick här vid hans sida, måste han säga nej, såsom han sagt nej till den hysteriska Adèle Holmström. Det liv han så ivrigt tjänade befallde honom det. Livet skulle le, när hon födde ett litet barn till världen. Han kunde inte frigöra sig från den tanken. Och det barnet skulle åter bli likt den där vacklande tennsoldaten, lära sig att skratta hånfullt och triumferande, och en gång skulle denna nya tennsoldat komma att överge sin kvinna för en annan...
Dock, vad gjorde det? Runtomkring sig tyckte han sig höra käkar som tuggade, lemmar som knakade, fötter som trampade. Jorden, fylld av myllrande väsen, sände sin fräna doft mot hans näsborrar. Svingade han sig icke upp till betvingare, sedan han så troget tjänat livet? Berodde icke på honom just nn, om ett barn skulle få födas eller dö en snöplig död, innan det tagit mänsklig form? Han glömde sin älskades sorg i lyckan över sin makt. Han, Jacob Levin, kvinnoläkaren, betvingaren, livsbejakaren! Och hans heta hjärna skapade lockande bilder av allt det han skulle lyckas utföra. En gång skulle han bli ryktbar. Drömmen han drömt så länge var nära sin uppfyllelse.
Hans andar hade legat nere en tid. Kvinnan bredvid honom, som kommit till honom med sin fråga, hade väckt dem till liv igen. Han var åter ett med sitt yrke. Synd att han hade lovat sig bort just nu! Hans fingrar darrade ju av iver att på nytt få gripa tag. Och nu såg han sig redan långt borta från den arme gamle vännen Vårdman och hans ynkliga kringfarande och småkrämaraffärer i den avflagade kaffe-Brushen! Den där eländiga trälådan till bil med sina spiralfjädrar som i ett nersuttet sofflock i ett torparkök! Nu såg han sig redan med värdig, hög och sträng min trona på Läkarsällskapet om tisdagsaftnarna vid sidan av professor Forssling och av alla utpekad som den beundrade och fruktade kristne envåldshärskarens stolte judiske efterträdare!
De hade kommit till hennes port, utan att han märkt att de voro så nära.
- Adjö då, Jacob, sade Dora och räckte honom en slapp liten hand.
Hade hon gått tyst hela vägen eller hade hon talat? Han visste det icke. Hans tankar hade farit bort med honom. Han såg på henne. Hon log det där underbart tåliga lilla leendet, som en gång så rört honom. Då visste han att hon skulle lida igenom det.
Hon försvann för honom in i portens mörker. Den slog igen efter henne.
När Jacob kom upp i sin våning, gick han in i sitt undersökningsrum och blinkade mot det bländande elektriska ljuset, som han hastigt tände.
Blanka, skinande, blixtrande i skenet från den starka lampan, lågo alla instrumenten, tängerna, sonderna och curetterna, omkring honom.
Hur lätt han kunde hjälpa och befria Dora! Ett litet skrap bara av den skarpa tingesten där borta, och blodet, som skulle bli hennes barn, runne ifrån henne och lättade tyngden kring hennes kvalda hjärta.
Hans jagande tankar lämnade honom ingen ro. Det var som om de här, i det för honom och för så många lidande kvinnor välbekanta rummet, fordrat en undersökning, också de, av hans ständigt nyktra, osvikligt fungerande och torrt illusionsfria hjärna. Och den baktanke, som utan att han vetat det lurat inom honom, trädde nu obarmhärtigt fram. Den sved som om en av hans egna pålitliga abort- eller förlossningstänger dragit ut den:
Om jag skulle företa mig något sådant, som Dora ville, och det en gång bleve känt, kunde jag gå miste om min karriär. Och hon älskade mig ändå inte...lika litet som jag älskade Adèle.
Då släckte han snabbt ljnset igen och stod i mörkret med brännande
kinder.
