Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyisländska epigram (1898)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då denne en gång, men tydligen icke för första gången,
varit osams med sin käresta, och då äntligen fred
slutits och hon lovat att sedan alltid vara riktigt
snäll, uttalade Paul sin misstro till fredens
varaktighet med dessa ord:
Du lovar vackert, min hjärtegris!
men håller, som du är vaner.
Sämjan blir nog på svenskars vis,
som de göra med daner.
Kärlek och politik är just icke någon vanlig
sammanställning. Den förekommer likväl också i en
långt äldre (norsk eller isländsk?) strof, som kan
förtjäna att här i förbigående omtalas. När konung
Sverre efter tre års strider mot sin medtävlare om
den norska kronan, konung Magnus Erlingsson, stod
i begrepp att börja det stora slaget på Ilevallarna
(år 1180), uppmuntrade han sina härdade »birkebeinar»
med ett högst karaktäristiskt tal, vari han bland
annat sade dem, att de ej behövde frukta de bönder,
som stodo i fiendernas led. Ty bönderna skulle, sade
kungen, blott sträva efter att komma undan och rädda
sitt eget skinn; »de tänka som skalden, när han kvad:
Vinna må jag väl kunna
den munfagra Jorunna,
vem än blir Norges herre,
Magnus eller ock Sverre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
