Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Huru den gamla isländska litteraturen kommit till oss (1886)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utmärka förkortning). Men ytterst ofta är punkten
utelämnad, där den borde stå; någon gång är den
utsatt, där den icke behöves. På liknande sätt
förhåller det sig med bruket av stora bokstäver i
början av ny mening eller nomen proprium.
Nu hava vi länge – kanske alltför länge – sysselsatt
oss med allmänna, gemensamma egenskaper hos
handskrifterna. Finnes det då, kan väl någon fråga,
i dessa skinnböcker intet, som giver oss en vink
om skrivarens personlighet eller låter oss förstå,
vad han har tänkt och känt under det mödosamma
arbetet? Jo, det gör det visst, och jag skall gärna
lämna några prov därpå.
När skrivaren kommit till slutet av ett
helt, t. ex. av en särskild saga, tillägger han ofta
några ord av egen fatabur, såsom: »Nu lyktas här
denna saga, men Gud give oss många goda dagar!» eller
»Lovad vare Gud, som styr och råder i all evighet!»
eller någon annan, ofta rätt utförlig, from önskan.
Av olika beskaffenhet är en anteckning i Bergsboken
efter en dråpa, som verkligen tyckes vara rätt
slarvigt avskriven: »Gud och pastor Guttorm förlåte
mig, att jag klottrade så illa och galet!» I en annan
å Stockholms Kongl. Bibliotek förvarad skinnbok har
skrivaren i marginalen tecknat verserna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
