Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då han ville fylla det „vacuum“, som uppstått genom den
gudomliga sedelärans förkastande.
Spencer säger, att vi intet kunna veta om det absoluta
och således ej häller tillägga detsamma några attribut. Det
oaktadt tillägger han detsamma kraft, utan hvilket attribut
någon verkan, utveckling, naturligtvis vore otänkbar. Men
frånsedt detta bar Spencer förbisett en sak och det är den
stora sanningen, att den religiösa känslan till och med i sina
primitivaste former, tydligt från begynnelsen insett den
grundsanning, hvartill vetandet mödosamt härleder sig, nämligen
tillvaron af det absoluta ss. grund för det fenomenella.
Är icke detta ett faktum att taga vara på? Religionen
i sina råaste former har på den religiösa känslans väg, genom
en, om ock sväfvande och osammanbängandc åskådning, insett
en grundsanning, om hvilken alt vetande, alla filosofiska
system förena sig. Har icke denna känslas betydelse, dess
förmåga att utan tankens förmedlande härledning kunna
omfatta sanningen öfverbufvud, härmed tydligen bevisats.
Enligt mitt förmenande fullständigt.
Ofvanstående må vara nog för att ådagalägga den
religiösa känslans existens och dess berättigande, att utan
tankens förmedlande härledning fritt göra sig till tolk för lifvets
grundsanning.
Kan icke det väl antagas att den religiösa känslan äfven
i öfrigt, icke minst bvad sedeläran beträffar, besitter förmåga
att riktigt kunna förklara alla i vårt själslif förekommande
spörsmål? Lika visst som hela själslifvet och tanken icke
låta sig ur utvecklingsläran tillfredsställande förklaras.
Utvecklingen är ett obestridbart faktum och leder oss –
låtom oss hoppas – engång, icke minst på religionens område
till full förståelse och rätt bedömande af själslifvets djupaste
företeelser. Men är icke hela utvecklingen tänkbar såsom ett
medel i en skapares band? Ja visst!
Vi måste då förutsätta något mål för utvecklingen.
Ingen torde väl bestrida att utvecklingen ledt och leder, icke
blott till häfdande af styrkans rätt, utan ock till något bättre,
i synnerhet sedan densamma uppnått människans själslif såsom
det senaste stadiet. Ej häller torde någon bestrida att det goda,
om hvars seger vi dagligen höra talas, är det, som utvecklingen
närmast bearbetar i vår tid. Men på bvilken grund kunna vi
förutsätta att det goda, icke det onda, slutligen utvecklas till
fullkomning, om vi uteslutande ställa oss på den råa styrkans grund.
Vi kunna det icke med mindre än att vi erkänna att utvecklingen
har ett mål, som för oss då framstår såsom det godas seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
