Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
seende. Sedan april s. å. var kung Oskars hälsa så bruten, hans
fysiska och psykiska kraft så underminerad, att hans fortfarande
ledning av styrelsen blott var en fiktion, upprätthållen allenast
därför, att man ej och allra minst under pågående riksdag ville
anlita den tunga apparaten av interimsregering. De
statsrättslärde överlade allvarligt om huru detta dilemma skulle övervinnas,
och ögonen vände sig mot Kristiania, där kronprinsen vistades
som norsk vicekonung. Han kom också i juni månad hem,
närmast som ordförande i tillförordnad regering under konungens
badresa till Särö, samt blev i september på extraordinär väg
förordnad till regent. Men Karl ansågs icke vara vän av reformer
i allmänhet eller sådana som berörde kyrkan i synnerhet,
därför föreföll propositionernas avlåtande, omedelbart innan han
kunde göra sin mening hörd, något arrangerat. Senare skulle
också en riddarhustalare (R. T. Cederschiöld) giva uttryck åt
ryktet, att konung Oskar tagit sig överläggningarna i denna sak
så nära, att oron väsentligen bidragit till hans överansträngda
tillstånd.
Bakom dessa sista vändningar låg nog en tanke, som vände
sin spets mot drottning Josefine. Att hon, som alltid förblev
den romerska kyrkans trogna dotter, använt sitt starka inflytande
på gemålen för att befordra en toleranslagstiftning, vilken i och
för sig stämde väl med hans humana liberalism, ansågs för givet.
Som hennes pådrivare åter ville man skymta den nämnde abbé
Studach. Kronprinsen och drottningen kommo som regel föga
överens, det lät sig omöjligen förneka, och så slöt man, att en
hemlig romersk propaganda pådrivit förslagen och kanske rent
av påverkat den sjuke konungen mot hans verkliga övertygelse.
Dessa förstuckna anklagelser torde dock varit överdrivna. Det
förtjänar nämnas, att just Anjou, som här framträdde som främste
opponent, alltid förblev full av beundran för drottning Josefine,
vilket knappast varit honom möjligt, om en formlig intrig
förelegat. Men framförallt passade denna liberala reform så
ypperligt samman med den dåvarande justitiestatsministerns och den
yngre juristgenerationens åskådningar, att den säkerligen skulle
framgått ur deras krets utan varje hänsyn till åskådningen vid
hovet.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
