Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henning Hamilton och religionsfrihetsfrågan 1857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNING HAMILTON OCH RELIGIONSFRIHETSFRÅGAN
och det viskades rätt allmänt, vad som ock stämde med
verkliga förhållandet, att Henning Hamilton var huvudmannen för
»Karolinerna», som kronprinsens intimare anhängare kallades,
samt ledaren vid planerna på ministärskiftet. De närmast
påräknade nya männen voro Louis De Geer och Manderström; vid
förbindelsen med den senare använde kronprinsen och Hamilton
ofta Ehrensvärd som mellanhand. Eftersom både regenten och hans
förtrognaste, lantmarskalken, betraktades som ärkereaktionära, gav
detta åt den förutvarande konseljen, vars främsta män voro
excellenserna Günther och frih. Elias Lagerheim, en kanske ej
alldeles förtjänt nimbus för frisinnade tänkesätt. När den liberala
pressen sålunda i och för sig var spänt uppmärksam på
regen-tens förehavanden, blev drottningens föga dolda missnöje också
att räkna med. Det utspriddes då ock rykten, att konungens
hälsotillstånd överraskande förbättrats: en och annan optimist
lät förstå, att Oskar I kanske snart nog själv skulle återtaga
riksstyrelsen, och ehuru ingen närmare initierad trodde härpå,
höll sådant tal ställningen oviss. Ett ministärskifte just då skulle
lätt utläggas som följd av otidig iver att taga regeringsmakten
definitivt, det kunde diskreditera kronprinsen och göra den nya
konseljen, hur den sedan sammansättes, från början impopulär.
Kronprins Karl, som älskade raska tag och snabba besked,
blev otålig, helst som de sittande ministrarna icke ville förstå
vinkarna om att deras avgång önskades. Hamilton och civilministern
Ludvig Teodor Almqvist, vilken även var invigd i
förändringsplanerna, torde haft åtskillig möda att lugna honom. Men då
var ett falskt steg farligt. Och just i denna ovissa situation blev
Siècle-brevet bekant.
Att Hamilton vid sidan av den väg, som ledde över
kabinettet, drev utländsk pressverksamhet, kunde ju något reta hans
ivrige medhjälpare Ehrensvärd, men dylikt missförstånd
undanröjdes dock lätt genom de starka gemensamma intressen, som
eljest då förenade dem. Däremot var det vid dåtidens
pressvanor i varje fall ovanligt och snarast olämpligt, att han med
sådan officiell ställning vid riksdagen och en ännu mäktigare
inofficiell ställning hos kronprinsen uppträdde som
tidningsförfattare och polemiker. Om detta till nöds täcktes av det lovliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
