Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - Förändringar vid regeringstillträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTÄRSKIFTEN OCH KRISRYKTEN
starkt i fråga. Då gjorde Henning Hamilton allt för att avråda
honom. Redan föregående höst hade han skildrat tillståndet i
mörka färger.
–I hemlandet står det för ögonblicket temligen besynnerligt
till. Adeln är delad i två fractioner, af hvilka den gammalmodiga
är sig lika, men den nya, som samlas hos Platen, är en brokig
sammansättning af liberale, radikale — L. I. Hjerta, Dalman,
Stjern-svärd, And. Cederström m. fl. — och missnöjde conservatifve nollor
såsom E. Rosenblad, Theodor Stjernstedt o. s. v. Regeringen är
liberal, men erkänner ej det liberala partiet såsom sitt, åtminstone ej
öppet, och de teckenförbidande äro sålunda i en högst besvärlig
villrådighet. I det hela synes mig ock liberalismen egentligen vara
Skandinavism i botten, men icke något frångående af sednare årens
sty-relsegrundsatser. Det hela förefaller såsom ett spel med 11 kort,
hvari konsten är att hafva 10 hackor och trumf Kung single, låta
motspelaren taga de hackor, som falla honom i smaken, och slutligen
taga sista sticket med Kungen. — — —
Ryktet, att ministären Günther skulle förstärkas med en sådan
kraft som Manderström, satte åter pennan i Hamiltons hand.
Han skrev sålunda från Stockholm d. 3 februari 1857:
— — Herr Baron skall visserligen ej missförstå mig, då jag säger,
att jag med verklig bedröfvelse och oro erfarit de planer, som lära
vara å bane att inlocka Herr Baron i den stora råttfälla, som kallas
konseljen. Ingen, han må tillhöra hvilka politiska åsigter som helst,
förnekar, att Herr Baron bland alla Svenska Diplomater är den, som
bäst skulle fylla Utrikes-Ministerplatsen, och jag finner således helt
naturligt, att en rådgivare-personal, som kollektivt äger intet, och
hvar för sig otillräckligt, anseende, söker med sig införlifva en man,
af hvilken den kunde låna en väl behöflig gloria. Men månne Herr
Baron kan vara pliktig att för sådant ändamål uppoffra sig sjelf och
en framtid, då Herr Baron med heder för sig sjelf och till
långvarigare gagn, kan intaga den plats, hvartill Herr Baron af det allmänna
tänkesättet rättvisligen är bestämd? Jag tror det icke och jag hoppas,
att Herr Baron skall dela min åsigt. Den nuvarande konseljen saknar
ej män med hufvud och en viss skicklighet, men hvar och en, som
är nog beklagansvärd att se sakerna på närmare håll, skall erkänna,
att ledningen af våra allmänna angelägenheter aldrig, sedan 1844,
varit så eländig, som i detta ögonblick.
Det framtidstillfälle, vartill Hamilton i något svävande ordalag
hänvisade, var inne, när kronprins Karl d. 25 sfeptember 1857
såsom särskilt förordnad regent tillträtt regeringsmakten. Redan
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
