Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - De Geers avgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTÄRSKIFTEN OCH KRISRYKTEN
han föredrog att övervägande vara passiv åskådare, och följden
blev, att ledningen vid riksdagen föll i partiernas och
partichefernas händer — inom andra kammaren snart i det
frammarscherande lantmannapartiets, vilket tidigt nog fick greve Arvid
Posse till sin åtminstone nominelle chef.
Men därmed blev det motvind för ministären. Vilka personliga
aspirationer eller andra bevekelsegrunder, som Posse och en del
framträdande oppositionstalare inom första kammaren kunnat äga,
må lämnas därhän. För det tätnande bondepartiet, vilket redan
vid riksdagen 1868 behärskade utskottsvalen inom sin kammare,
låg genast från början synnerlig vikt på sparsamhet, och lusten
att »skafva och gnafva» (enligt A. O. Wallenberg) sattes fort i
system. Tiden var också i budgethänseende rätt besvärlig.
Sextiotalets senare år — 1867—69 — voro dåliga med klen
årsväxt, samtidigt som statsverket måste söka ersättning för de
minskade tullinkomster, vilka blevo följden av den definitiva
övergången till frihandelssystemet. För Ugglas var det ett
besvärligt arv att sköta finansportföljen, när man nu alltmer
förmenade, att Gripenstedts berömda blomstermålningar fullständigt
vederlagts av den bedrövliga verkligheten. Till råga på allt kunde
det ej gärna förbises, att de senaste krigen, det danska och det
tysk-österrikiska, gjorde kraven på genomgående förändringar i
vårt föråldrade härväsende, så till organisation som till materiel,
ofrånkomliga.
Det var icke underligt, att ministären under sådana
omständigheter fick lida mycken kritik, både öppet och under hand.
Märkligast är kanske, att den trots sådana angrepp förblev så
pass länge i funktion, ty åren 1868—70 te sig efteråt nästan som
en oavbruten dödskamp. Förklaringen till att ombyte ej skedde
tidigare ligger tydligen lika väl som ursprunget till den rätt
överraskande krisen 1870 mest i Karl XV:s uppfattning om sin
personliga ställning till rådgivarekretsen. För De Geer hade kung
Karl visserligen ingen vidare svaghet, utan skulle lätt nog ha
offrat honom, men verkligt allvarlig fråga om hans avgång dykte
nu första gången upp på ett sådant sätt, att konungen förmenade
sin myndighet riskeras genom ett samtycke och därför avslog.
Sammanhanget var följande.
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
