Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ministärskiften och krisrykten - De Geers avgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINISTÄRSKIFTEN OCH KRISRYKTEN
I kamraternas vägnar förklarade De Geer, att även de övriga
statsråden vore beredda att ställa sina platser till konungens
förfogande.
Man förstod allmänt, att steget närmast riktade sig mot
lantmannapartiet. »Allt hvad ämbets- och tjänstemän hette stämde
upp i korus: Jo, nu har lantmannapartiet ställt väl till! Kanske
vilja de nu sätta sina egna koryféer på de lediga taburetterna.»
Så berättar en av partiets dåvarande ledare (Indebetou). Men
avsikten att sätta partiet på mellanhand förintades därigenom,
att konungen bestämt ogillade hela krisen, då den ej hade grund
i minskat förtroende från hans sida; någon hänsyn till
riksdagshändelserna ville han desto mindre taga, »som andan af Sveriges
regeringsform ej blifvit förändrad genom den försiggångna
om-bildningen af nationalrepresentationen». Dessa ord, som
dikterades till statsrådsprotokollet, flöto ur De Geers penna. Förslag
att låta Posse bilda ny ministär avvisade konungen helt och
hållet, och det gamla kabinettet stannade för att under följande
sommar undergå en mindre rekonstruktion. Bort gingo då
Manderström, Lagerstråle och sjöministern v. Platen, in trädde Carl
Wachtmeister, Axel Adlercreutz pch K. J. Berg.
Emellertid synes kung Karl efter detta ha hyst en bestämd
motvilja mot Ugglas, vilken varit planens upphovsman men
stannat kvar på sin plats, sedan det egentliga syftet förfelats.
Ehrenheim vitsordar konungens starka missnöje »öfver försöket
att påtvinga honom en parlamentarisk ministär», samt att detta
särskilt vände sig mot Ugglas. »Kungen lär icke kunnat med
honom», skriver Dardel kort och gott efter U:s’ slutliga avgång.
Osannolikt är icke, att allt sedan bildandet av 1858 års konselj,
då Ugglas måste lämna sin statsrådspost, förhållandet mellan
konungen och honom varit mindre gott; hans inträde som
finansminister 1867 hade nog varit en nödfallsutväg. Denna
stämning fick tydligt uttryck vid krisen 1870 men torde även
under samma års riksdag visat sina verkningar på ett sätt, som
hittills icke beaktats.
Under denna riksdag riktade Arvid Posse till finansministern
en ganska vidlyftigt motiverad interpellation angående
möjligheten, att en del besparingar, reservationer och fonder under de
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
