Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tronföljaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONFÖLJAREN
han från avstånd varit van att betyga Napoleon III, åtskilligt
skadades i Parisluften.
På hemresan träffade prins Oskar sin gemåls släktingar samt
stannade några dagar (24—31 maj) i Berlin för att besöka konung
Vilhelm samt möta kejsar Alexander av Ryssland. Under dessa
dagar hade han ett längre samtal med Bismarck, antagligen
närmast för att befordra Nassauhovets intressen, sedan dess land
nu införlivats med Preussen, men också för att rekommendera
en uppgörelse med Danmark om Nord-Slesvig. Efter vad prinsen
efteråt berättade den danske ministern Quaade (enligt depesch
d. 31 maj), tyckes konferensen förlupit utan störande moment,
vilket förtjänar noteras, då Bismarck eljest reguljärt visade
misshumör vid svenska inblandningsförsök, en vana mot vilken den
kungliga börden icke gav någon säker garanti. Prinsens intryck
blev för övrigt det, som möter från mänga andra håll, att
Bismarck icke var ohågad för uppgörelse, men att han icke såg
eller ville se några utsikter for Danmarks krav på Als och
Sundeved (Dybböl).
Det är oförnekligt, att dessa längre utlandsvistelser, tillfällena
att besöka händelsernas centra och att där sammanträffa med
ledande personligheter från skilda håll avsevärt mognade
prinsens uppfattning, allra helst som han vid sina lugna
hemmastudier hade rik möjlighet att granska och sovra intrycken. Så
vann han för det konungakall, vilket småningom ryckte honom
närmare, en vida allsidigare och mera grundlig förberedelse än
brodern. Först och främst lärde han sig att se vår nordiska
värld i rimligare proportion till företeelserna på den stora
världsteatern, och om han än härigenom frestades till något klenmod,
undgick han i varje fall att hemfalla åt den yverborna
nordiskhetens stora men innehållstomma åtbörder. Skolningen saknade
icke sin bitterhet, men dess lärdomar kommo honom väl till
pass, då hans snart sagt första egna regeringsplikter blevo att
återknyta band, som Karl alltför obekymrat låtit lossna, och att
utjämna missförstånd, vilka, huru oväsentliga än deras föremål
syntes vara, dock avsevärt försvårade förhållandet till grannfolk.
Hos dem, som närmare sågo prins Oskar, utbildade sig
därför ett grundat hopp, att hans kungagärning skulle gottgöra
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
