Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under fransk-tyska kriget - Karl XV:s franska sympatiyttringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XV:S FRANSKA SYMPATIYTTRINGAR
krigets fruktansvärda skådespel, och de nyktra ord, varmed
Wachtmeister några dagar senare i andra kammaren (d. 23
januari) sökte lägga saken till rätta, förtogo icke det intryck,
som tidningarna propagerat, att trontalet andades ovilja mot
krigets segermakt. Från Karl XV:s förtroligaste umgänge
hördes också gång efter annan utlåtelser, vilka syntes göra den
tolkningen otvivelaktig. Än var det bittra utfall mot kejsar
Vilhelm och hans män, än försäkringar om tyska överfallsplaner
mot Karlskrona. Manthey har i sina dagböcker ett helt urval
av sådana talesätt, och man kan lätteligen tänka sig, huru
livligt dylika meningar skulle föras vidare och kommenteras inom
den skäligen tyskfientliga huvudstaden. Det är heller icke svårt
att räkna ut, vad man tänkte om dessa underrättelser i Berlin,
där framgången kommit modet att svälla, och där en redan
förut känd och överklagad stramhet nu var på väg att bliva
nästan olidlig.
Under dessa omständigheter kan det icke förvåna, att den
tyska regeringen återkom till Karl XV:s olyckliga privatbrev till
sin franske vän, sedan det nu en gäng ansetts som lämpligt
föremål för diplomatisk skriftväxling. Det underliga däremot är
valet av tidpunkt för sakens nya upptagande. Visserligen
innehöll Times d. 10 februari ett privattelegram från Berlin om
brevet och om dess utpräglade fientlighet mot Tyskland, och
visserligen gav detta meddelande, vars ursprung leddes tillbaka
till Wilhelmsstrasse, anledning till diverse presskommentarier,
men därvid stannade det tills vidare. För Stockholmshovet
bragte dessa vintermånader svåra hemsökelser, som kunde ålägga
skäliga hänsyn. Först var konungen allvarligt sjuk och ur stånd
att sköta regeringen, så kom drottning Louises häftiga
insjuknande och död d. 30 mars. Under detta trodde man brevaffären
glömd, men så togs den vid slutet av april åter upp och den
gången av Bismarck själv.
Bismarck hade aldrig personligen befattat sig mycket med de
smärre staternas affärer, annat än när dessa direkt lågo inom
~i8T
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
