Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiets första år - Indebetous berättelse om partiets tillkomst - Bondeledarna: Eric Ersson, Carl Ifvarsson och Jan Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIC ERSSON, CARL IFVARSSON OCH JAN ANDERSSON
här besannades. Följden af den första segern var ock den, att
då partiets komiterade kommo med sina förslag till de tillfälliga
och enskilda utskotten, så blefvo dessa förslag med acklamation
antagna på partiets sammanträden utan den minsta anmärkning,
och i kammaren gingo de äfven fram, hvilket gaf grefve Posse
anledning att sedermera göra utskottskomiténs ordförande en
komplimang för den lyckliga utgången af valen. I den saken
var den sistnämnde dock temligen oskyldig, ty det var
hufvudsakligen ett sammanträffande af gynnsamma omständigheter,
som hade bestämt utgången.»–-
BONDELEDARNA: ERIC ERSSON, CARL IFVARSSON
OCH JAN ANDERSSON.
Indebetous skildring ger de yttre dragen av
lantmannapartiets tillkomst men lämnar öppet, varifrån det egentliga
initiativet utgick. Det behövs likväl icke mycken bekantskap med
vårt riksdagslivs egenheter för att förstå innebörden av dessa
tysta vinkar, halvkvädna förtroenden och namnlösa
missnöjesyttringar. I detta samband förtjänar den av Indebetou tecknade
scenen, då utskottslistorna fastställdes, begrundan. Näppeligen
gömmer den några psykologiska gåtor, men man ser lätt framför
sig de många missbelåtna, som trycka längs väggarna;
högljudda på två och tre man hand, ha de i den större kretseri blott
isande tystnad eller dovt mummel men falla för en gång undan
för den starkare viljan, beredda att låta på sitt vis höra av sig,
därest den beräknade framgången sviker.
Det har alltid just varit de svenska riksdagsböndernas egenart
att starkt veta, vad de icke vilja, varemot samlingen till något
mera positivt än allenast tyst motstånd skett sakta och tveksamt.
Självklart måste tanken att bilda ett ministeriellt parti synas
ytterst främmande och äventyrlig för alla, som hade bondeståndets
traditioner i blodet. Ty dessa bjödo att med misstro betrakta
varje kunglig proposition, ungefär som ett listigt försök att med
skenfagra förevändningar locka bönderna att något lossa på den
väl tillsnörda pungen. Skulle icke ett ministeriellt parti just inne-
217
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
