Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De skilda stammarnes tidehvarf, till år 1157 - 5. Finnarnes seder och inrättningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derifrån halva sträckt sig äfven till Ladogas stränder. Men
detta var ej den enda handelsvägen från Österlandet; en ännu
större rörelse drog sig genom Novgorod samt längs
Diina-tioden. På sådant sätt kommo äfven arabiska silfvermynt till
Finland, Estland och LtfÄand. Det allmännaste bytesmedlet
var likväl skogsdjurens skinn, Finnarnes förnämsta utförsvara.
Deraf har ordet raha (penning), som ursprungligen betecknade
pelsverk, erhållit sin nu varande betydelse, och i sjelfva
Novgorod likasom äfven i Estland benämndes ett slags mynt nayater
(beslägtadt med ordet nahka, skinn). Den vestliga handeln
drefs för det mesta på Gottland, der staden Wisby samlade
sig omätliga rikedomar. Att Finnarne, som redan tidigt
be-gynte plöja hafvet på plundringståg, äfven sjelfva gjorde
handelsfärder till länderna bortom hafvet, är utom allt tvifvel.
Men den mesta handeln gick likväl genom Gottländingarnes och
sedermera iJanse-förbundets händer, hvars fartyg landade vid
Finlands och Estlands kuster och, på sina färder till
Novgorodeina genom Nevan och Ladoga, äfven besökte Karelarnes
område. Sålunda omnämnes Koivisto (Björkö) vid Karelens
strand såsom en känd handelsplats; namnet Tavasthamnen
åsyftar på samma sätt någon handelsplats vid Finlands södra
kust, och Aura-Joki eller Avarajoki (= den vida ån) synes
redan då varit bekant för köpmännen. Ännu större synes
handelsrörelsen varit i Estland, hvars rikligare alster erbjödo
en större tillgång på bytesvaror. Hvad slags varor det
egentligen var, som de utländske köpmännen hemtade till landet,
kan man ej närmare bestämma; men deribland var utan tvifvel
finare väfnader, samt prydnader och delvis äfven vapen.
Likväl var Finnarnes egen industri redan vid denna tid
någorlunda utbildad. Spånad och väfnad voro qvinnornas vanliga
sysselsättningar och sammalunda förfärdigade männen allmänt
sina redskap och vapen sjelfva. En hvar, som genom
påfallande ’skicklighet utmärkte sig i något yrke, erhöll
hedersnamnet seppä (konstnär); men då jernets och de öfriga
metallernas bearbetning var den konst, hvari Finnarne från uråldriga
tider varit synnerligen förfarna, kom detta namn att
hufvud-sakligen beteckna en jernarbetare, smed. I Finland, hvars
sjöar gåfvo’ jernmalm i ymnighet, var smideskonsten likasom
infödd, och finska svärd voro eftersökta så i Estland, som
äfven annorstädes. Äfven andra metaller, såsom koppar, silfver
j bv Microso t £•>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
