Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. De skilda stammarnes tidehvarf, till år 1157 - 6. Finnarnes trolldom, skaldekonst och religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevarat det finska folkets aldsta gudasagor och fornsägner. Den
förnämste af lvalevalas ryktbara hjeltar, “gamle, trygge
Väinämöinen, den everldeliga sångarn “, var på cn gång
uppfinnaren af kantele och sjelf den kunnigaste sångaren, som
ständigt satte en större lit till mag ten af sina ord, än till sitt
svärd. Likaså kämpade den “muntre Lcmminkäinenu, som
nog eljest ständigt var färdig gripa till svärdet, i sin strid
med Pohjola-folket först endast med sångens och visdomens
vapen; och Kullervo, den åt Ilmarinen till trä! sålda
“Kalervo-$onen“, förvandlade genom ord dennes hjordar till vargar och
björnar, hvilka sedan söndersleto Ilmarinens hustru. Deremot
användes Smnpo, denna underbara “med brokigt lock försedda“
lyckobringaren, endast af Pohjola-folket, fastän ingen annan
förstod sig på att förfärdiga densamma, än smeden. Ilmarinen,
“den everldeliga hamrarn“, uti Kalevala. Men sångens magt
tillhörde ej uteslutande Karelarne. Äfvcn Tavasterna tyckas
fordom hafva egt runor, och Esterna hafva omskapat dessa
fornsägner i en ny egendomlig gestaltning, hvars hufvudperson
är folkets nationalhjelte Kalevi Poeg (Kalevas son). Likväl
var Finland, till och med i Esternas tycke, trolldomens
egentliga hemvist, och Kalevi Poeg utför sina bedrifter mera genom
sin oerhörda kroppsstyrka, än genom vishet. De sydliga
stam-marne, Livema och Kurerna, synas hafva lånat sina trollmedel
för det mesta från Lithauerna, och om deras sånger saknar
man äfven all kunskap. Äfven till Finland torde enstaka
vidskepliga bruk och spådomskonster hafva inträngt sig såväl från
Lithauernas som Slavernas forn-religion, som i allmänhet var
af en dystrare och hemskare karaktär än Finnarnes. Bland
annat äro orden Piru och Perkele, hvilka sedermera genom
kristendomen erhöllo sin nu varande betydelse af “den onde“,
“djefvuleu“, tagna ur dessa främmande folks gudalära.
Renare, än de flesta andra folk under deras hedniska
tid, hafva de till finska stammen hörande folken uppfattat
begreppet om en enda högsta Gud, som skapat vt riden och
fortfarande styrer densamma. Detta urväsende, som var till
innan “vattnet skilde sig från luften, landet höjde sig ur
vattnet“, kallades hos de Ugriska folken Toorom eller Ninni
Tarom, hos Tschuvascherna Tora, hos* Esterna Taara, och hos
Lapparne Tiermes; och detta samma gudaväsende åsyftades
äfven ursprungligen med de finska stammarnes Jumala (Jub-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
