Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - 1. Magnus Erikssons regering till Hakons kröning 1362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i dc nämnda provinserna norr om sundet uppreste sig emot
främlingarnes förtryck och gåfvo sig under svenska konungens
skydd. Magnus’ regeringsförmäga motsvarade dock icke ett så
stort rikes fordringar. Väl synes han hafva varit till sitt
sinnelag en välvillig och rättänkande man, som så vidt möjligt
var bevakade allmogens bästa. Sålunda t/ ex. förbjöd han
rikets store att med talrikt följe draga genom landet, försökte
att åstadkomma inrättandet af gästgifverier i landsorterna, så
att de högättade resenärerna ej finge allt för mycket betunga
folket, afskaffade, fullständigt lilegenskapen och faststälde år 1347
den’ första allmänna landslagen i stället för de forna
landskapslagarna. Men af allt detta skördades likväl ej mycken frukt,
emedan konungen ej var man att vinna efterlefnad åt det,
som han i god afsigt förordnat, och den högmodiga adeln
gycklade med hans eftergifvenhet och gaf honom binamnet
Smek. Svårare voro dock de förvecklingar, i hvilka han
råkade genom sin eftergifvenhet för den andliga magtens
fordringar och anspråk. Ty påfvarne, som vid denna tid
residerade i Avignon, hade redan lärt sig att på det
oförskämdaste sätt för sina egna ändamål missbruka kristenhetens
religiösa hängifvenhet. Innan kort hade den svage Magnus
blifvit en lekboll för påfveväldet och förlorade derigenom
anseende och raagt i hvartdera af sina riken. Men den första
början till hans ofärd vai; särskildt ett korståg mot Karelen,
hvilket han år 1348 på påfvens uppmaning företog, och hvilken
märkliga tilldragelse förtjenar att här blifva närmare belyst.
I sjelfva verket voro förhållandena i Karelen sådana, att
äfven politiska skäl skulle kunnat förmå svenska konungen att
ånyo taga i hop med Torkel Knutssons eröfringsverk. En
lithauisk furste Narimont hade år 1333 tagit dopet i
Novgorod och dervid fått såsom ärftligt län Kexholm, Nöteborg
och Ladogatraktema samt hälften af Koporie län, eller i
allmänhet Karelarnes, Ingrernas och Woternas länder på det
ryska området. Narimont hade skickat sin son Alexander att
styra dettä län, och denne tog sitt säte i Nöteborg. Men
invånarne i nämnda länder voro alldeles icke nöjda med detta
lithauiskt-ryska herravälde, utan begärde i hemlighet hjelp
från Viborg och gjorde derpå år 1337 ett uppror, hvarvid de
flesta ryssar blefvo dödade. Följande år gjordes från Viborg
ett par tåg till trakten af staden Ladoga och till Woternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
