Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - 3. Albrekt af Mecklenburg och adelsväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättigheter, som de redan förut erhållit af Magnus och Erik.
Då Albrekt slutligen fått Åbo slott i sitt våld, for han
tillbaka till Sverige (sommaren 1365). Der hade redan Albrekts
öfverbefälhafvare besegrat Hakons och Magnus’ härar emellan
Enköping och Vesterås den 3 Mars 1365 och tagit konung
Magnus till fånga. Men kriget fortfor likväl ännu många år.
Albrekt hade på sin sida, förutom sin fader Albrekt af
Mecklenburg, äfven det mägtiga Hanseförbundet, och Hakon och
hans svärfader förmådde ej på länge uträtta något emot denna
öfvermagt, utan den sistnämnde måste till och med redan en
gång fly från sitt eget rike. Först år 1371, då ett i Upland
uppkommet uppror hotade Albrekts nya krona, ingicks slutlig
förlikning med Hakon, och den gamle konung Magnus utsläptes
ur sitt fängelse. Han begaf sig till sin son i Norge och dog
vådeligen vid ett skeppsbrott år 1374. Den man, som en
gång hade burit namnet “Sveriges, Norges och Skånes konung“,
fick efter långa lidanden detta oberömliga slut.
Under allt detta hade emellertid i Sverige uppkommit
mycken ovilja mot konung Albrekts regering. Konungens
fader, hertig Albrekt, hade för sitt bistånd erhållit i pant flere
borgar och landskap, hvilka han åter förlänade åt tyska
riddare, och dessa främmande herrar, likasom äfven tyskarne i
konungens eget följe, förtryckte landet genom våldsbragder och
utpressningar. Största tungan utgjordes af de nya slott, som
man började uppföra på olika ställen i landet, ty man fordrade
dertill af folket ej blott dagsverken, utan äfven lifsmedel.
Sålunda anförde t. ex. befolkningen i Satakunta klagomål hos
konungen, att ett i deras land bygdt slott (förmodligen vid
Kumo) var dem till stor tunga, och Albrekt gaf då befallning,
att detta slott skulle nedrifvas. Men oftast hvarken kunde
eller ville Albrekt lägga band på sina befallningshafvandes
öfvermod. Svenska adeln, som var lika uppretad häröfver som
folket, tvang slutligen konungen att öfverlemna hela regeringen
åt rådet, år 1371, och från denna tid voro nu dessa 12
rådsherrar, i spetsen för hvilka stod Bo Jonsson Grip, rikets
rätte styresmän. Men oenigheten och ofriden upphörde’likväl
ej. De flesta slott förblefvo allt fortfarande i tyskarnes våld
och de svenska herrarne sjelfva hade blott alltför väl lärt sig
att följa frärnlingarnes öfvermodiga exempel. En hvar något
mägtigare man förde på eget bevåg krig mot sina fiender,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
