Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Första Tidskiftet. Striden emellan konungamagten och aristokratin, 1323—1399 - 3. Albrekt af Mecklenburg och adelsväldet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Andra af Margaretas anhängare sattes till ståthållare på
Ta-vastehus och Raseborg; endast Viborgs slott skulle tills viäare
blifva i Bo Jonssons testamentsexecutorers vård och
ståthållare deröfver var det gamla riksrådet Karl Ulfsson Sparre,
en af svenska rikets mest framstående män och Margaretas
ifrigaste vänner. Sålunda synes Margaretas välde i Finland
redan i slutet af 1389 vara befästadt. Men då konung Albrekt
åter år 1395 hade sluppit ur sin fångenskap, uppstod här
borta nya förvecklingar. Drotsets nu fullvuxna son, Knut
Bosson, sträfvade att erhålla sin faders forna herravälde öfver
Finland, lockade Jakob Dimkn på sin sida och förenade sig
med Albrekt och Vitalie-bröderna. Dessa sistnämnde hade
redan under de närmast föregående åren begynt husera i
Finska viken, plundrade år 1392 i trakterna af Nevan och
togo sitt hufvudtillhåll i närheten af Viborg, der de lurade
efter Hansciternas handelsfartyg. Vid samma tid hade de
äfven gjort sig hemmastadda vid kusterna af Bottniska viken
och bemägtigat sig såväl Korsholm, som de flesta slotten äfven
vester om hafvet. Endast ståthållarne på Raseborg, Erengisel
Nilsson och Thord Bonde, höllo sig troget till Margareta och
försökte att med hjelp från Reval göra röfvarene motstånd.
Men största delen af Finlands långa kuststräcka och
vidsträckta skärgård var Vitalie-brödernas byte, och sjelfva Åbo
synes någon tid varit den utgångspunkt, derifrån de åt olika
håll gjorde sina plundringsfärder. Dessa oroligheter, hvilkas
betryck dessutom ännu förökades af missväxt och hungersnöd,
räckte i tre år, till dess slutligen år 1398 såväl
Vitalie-bröderna i Österbotten, som Knut Bosson gåfvo sig under
Margareta.
Året förut hade Margareta sammankallat Danmarks,
Sveriges och Norges andliga och verldsliga herrar till Kalmar
och der på Trefaldighetssöndagen (den 17 Juni) 1397 låtit kröna
sin systerdotterson Erik af Pommern till konung öfver de tre
rikena. Sålunda grundlades föreningen emellan de tre nordiska
rikena, eller den så kallade Kulmare unionen. Afsigten var
den, att Danmarks, Sveriges och Norges riken hädanefter
skulle hafva en gemensam konung, ehuru hvarje land skulle
styras efter sina egna lagar. De svenske säges dock från
början varit likgiltige för unionen, och något ordentligt för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
