Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Katolska tiden, 1323—1523 - Tredje Tidskiftet. Sturarnes tid och slutet af unionen, 1470—1523 - 7. Det stora ryska kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på nyåret den 14 Jan. företogo Ryssarne ett nytt tåg till
Finland. Denna gång var det dock icke deras afsigt att
ansätta Wiborg, utan de vände sig åt Savolaks, belägrade en
tid Ny slott och tillfängatogo 70 ryttare, som Sture hade
beordrat dit. Härifrån tågade Ryssarne under ett gräsligt
härjande emot vester ända till trakten af Tavastehus och stodo i
medlet af Februari endast tvenne dagsresor ifrån Åbo.
Riksföreståndaren samlade visserligen nu skyndsamt sina krigare
och landstormen; men förrän han kom i rörelse, hade fienden
redan vändt om liemå med sitt byte. Karelen, Savolaks och
halfva Tavastland voro utplundrade på en sträcka af åttio mil.
Strax derpå återvände riksföreståndaren till Sverige, och
Svante Nilsson Sture blef qvar för att öfvervaka landets
försvar. Vid sin affärd lofvade herr Sten efter en månad komma
tillbaka med undsättning. Men för de danska angelägenheternas
skull dröjde han i Sverige ända till hösten, och missnöjet med
hans förfarande började i Finland blifva allt större. Emellertid
företogo Ryssarne tvenne nya plundringståg till Finland. Det
ena, som afsåg Jokkas, synes varit ett vanligt gränsctumult;
men långt farligare var det företag, som samtidigt hadc till
föremål Norra Österbotten. Furstarne Ivan och Peter Uschatij
samlade en väldig krigshär vid Dvina, tågade längs Ishafvets
kuster och gingo genom Lappland till Österbotten, eller såsom
det kallas i de ryska krönikorna, “de tio elfvarnes land‘:,
och plundrade hela kuststräckan emellan Torneå och Kalajoki.
Befolkningim såg ingen annan utväg, än att gifva sig under
Ryssland, och då furstarne mot hösten återvände till Moskva,
följde med dem Limingo-bor, som erbjödo czaren landskapets
underdånighet. Så olyckligt stodo sakerna i norden. I söder
åter gjorde Svante Sture och Knut Posse ett tåg sjöledes ifrån
Wiborg till Ivangorod, eller Joana, ett fäste som Ivan fyra
år tidigare låtit uppföra vid mynningen af floden Narova, midt
emot staden Narva. Fästningen intogs och ett rikt byte föll
i segervinnarnes händer. Men då man ej hade nödig
besättning att qvarlemna på det eröfrade fästet, och ej heller
landt-mästaren i Liffland ville emottaga det, kom det efter svenskarnes
aftåg åter i ryssarnes händer.
Krigets olyckliga fortgång och den ständigt pågående
striden med adeln gjorde riksföreståndarens ställning allt
svårare. Han kom om hösten till Finland, men råkade der i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
