Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 2. Gustaf Vasas regering, 1523—1560; de politiska förhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fälhafvare. Lyckligtvis hade dock hans stora fruktan varit
alldeles ogrundad. Ryssarna gjorde ej vidare några krigiska
försök, utan erbjödo sjelfva fred, så att ett vapenstillestånd
blef beramadt redan i Oktober. I slutet af året skickades
ändtligen från Finland ordentliga fredsunderhandlare till Ryssland;
desse utgjordes af riksrådet Sten, Eriksson Leijonhufvud,
erke-biskop Laurentius Petri och biskopen i Åbo Agricola, jämte
trenne andra. De blefvo vänskapligt emottagna och den 2
April 1557 afslöts i Moskva en fred på fyratio år. Anmärkas
bör, att detta var Agricolas sista värf; ty på återfärden från
Ryssland sjuknade han och dog på Kyrönniemi i Nykyrka
socken den 9 April. Hans qvarlefvor begrofvos i Wiborgs
domkyrka. *
Konungens besök i Finland 1555—1556 (han hade
der-förinnan endast som hastigast besökt detta land om hösten
1530) är för öfrigt anmärkningsvärdt genom en tilldragelse, som
snart åstadkom nya förvecklingar med utlandet, samt oenighet
i Gustafs egen familj: grundandet af ett Finskt hertigdöme.
Gustaf hade nämligen fyra söner, af hvilka den äldste, Erik,
hade till moder en tysk furstedotter, men de yngre Johan,
Magnus och Karl voro af andra giftet med hans högtälskade
Margareta Leijonhufvud. Eriks vankelmod och lättsinne, som
ofta bragt sorg öfver den gamle fadrens hufvud, samt Gustafs
sträfvan att befästa Wasaätten i bredd med- den öfriga adeln,
väckte hos honom tanken att förse äfven de yngre sönerna
med särskilda regeringsområden. Sålunda bestämde konungen
kort före sin afresa från Finland åt den mest älskade af sina
söner, Johan, Åbo och Kumogårds län samt Åland till ärftligt
hertigdöme, hvartill följande år ytterligare lades Raseborgs län.
Enligt förläningsbrefvet fick hertigen detta område till evärdelig
ego för sig och sina manliga efterkommande; men han var
tillika förpligtad att till rikets bistånd uppsätta så mycket
krigsfolk som möjligt och i allmänhet förblifva svenska
konungens trogna undersåte. Den nittonårige Johan, som åtföljt sin
fader till Finland, hängaf sig genast med mycken ifver åt
landets regeringsangelägenheter, men synes hafva förbundit
många dåraktiga planer med sin nya hertigliga värdighet.
Redan i början af år 1558 tog han emot konungens vilja en
särskild ed af sitt hertigdömes adel. Men derjämte synes
han drömt om magt och vidsträckta eröfringar. Kriget mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
