Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 3. Gustaf Vasas regering, 1523—1560; den inre förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnar“. Handelns uppblomstring trodde Gustaf sig bäst
befordra derigenom, att allt slags landthandel på det strängaste
förbjöds och äfven sjelfva städernas trafik begränsades genom
noggranna förordningar. I detta, likasom i många andra fall,
får man ej alltför mycket klandra konungens benägenhet för
reglementerande. Det forna slafveriet under
hanseför-bundet hade i hög grad förslöat handelsståndet och konungen
var ofta tvungen att liksom en skolmästare meddela sina
lärdomar angående bästa sättet att förtjena. Då utskickade från
borgerskapet i Åbo år 1549 infunno sig hos konungen, begynte
han förhöra dem om sättet, huru de bedrefvo sin handel på
utlandet, och sade, “att han förnummit, att de hafva så goda
som ringa förstånd i saken, så att de gjorde både sig sjelfve
och riket skada, då de ej ens kunde räkna ej heller kändt
hvarken landets mynt eller det utländska, utan lagade alltid
så, att de hade förlust på deras varor hos de främmande,
men om de deraf skulle hafva någon vinning, så måste det
ske från landets egna undersåtar." Konungen hade derpå gifvit
dem några goda råd, men trodde dock, att de ej ens derefter
blifvit förståndigare. Under sådana omständigheter är * det icke
att undra, att Gustaf ofta t. o. m. alltför strängt blandade
sig i handelsangelägenheterna; det tyckes tvertom äfven varit
hans undersåtars åsigt, att han förstod dessa saker bäst. År
1550 utgafs en särskild Seglations- och handelsstadga för
Finland. All handel med Lybeck förbjöds och borgerskapet
uppmanades att sända sina skepp till Nederländerna, England
och Portugal. Derjämte gafs anvisning, hvilka varor man
borde införa från utlandet och hvilka varor skulle få utföras;
utförseln af “ätande varor“ var t. ex. starkt begränsad, emedan
man ansåg dem bättre behöfvas i eget land. Fyra år senare
ansåg konungen nödvändigt att sjelf bestämma prisen på
inländska och utländska varor, för att derigenom förekomma,
att de inhemska produkterna skulle råka i förakt. Isynnerhet
var konungen bekymrad öfver, att köpmännen ej förstodo att
hålla sitt eget lands mynt i dess rätta värde; han måste derfor
varna myntmästaren i Åbo, att ej slå “alltför fett mynt“,
före-gifvande på sitt skämtsamma sätt, att för mycket fläsk i kålen
ej är helsosamt för den ätande. Våldsamma åtgärder till
handelns befordrande skydde man ej då så mycket, som nu
för tiden. Då år 1547 adeln, presterskapet och borgarne från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
