Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 4. Erik XIV och hertig Johan, 1560—1568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ningar. En polsk beskickning i Sverige hade föreslagit åt
hertig Johan till gemål polska konungens syster, Katarina,
och Erik hade redan tor sin del bifallit till detta giftermål.
Hertigens gunstling, kanslern Esaias Gephart, som sjelf var
född i Polen, afsändes för att sätta saken i gång och fick af
polska konungen ett gynsamt svar. Men för giftermålets
af-slutande var det nödvändigt, att ej någon fiendskap emellan
Polen och Sverige uppkom i Estland;* derför erbjöd sig hertig
Johan till medlare och trodde sig kunna föreua bägge rikena
till ett gemensamt krig emot Ryssland. Fåfänga och
äregirighet drefvo honom än längre. Den finska hertigen emottog
redan en beskickning från Polen, lånade penningar åt sin
blif-vande svåger och beredde sig att resa till Polen för att hålla
bröllop. Han hoppades derjämte att få tillösa sig några slott
i Estland och Liffland, som innehades af Polen, för att han
på detta sätt äfven i anseende till området skulle blifva en
förmedlare mellan de båda täflande magterna. Men konung
Erik hade nu beslutat att bemägtiga sig hela Estland och
försökte derför att vända sin broders hog ifrån det polska
giftermålet. Om våren 1562 tågade slutligen Klas Kristersson
Horn, som i det längsta försökt att förhindra krigets utbrott,
på konungens befallning emot staden Pernau, eröfrade denna
stad från polackarne och begynte mot hösten belägra
Weissen-stein, som likaså föll i svenskarnes händer. På denna fot
stodo sakerna, då Johan vid midsommartiden 1562 seglade
från Åbo till Danzig. Fartyget bar det stolta namnet “Ursus
Finlandicus“ och dess styrman var Åbo-borgaren Henrik
Innamaa, som för denna tjenst erhöll af hertigen en läst (48
tunnor) råg, såsom af räkenskapsböckerna ännu kan ses. I hans
följe var, förutom polska sändebudet grefve Tenczin, äfven
tvenne af hertigens råd, Henrik Klasson Horn till Kankas och
Herman Fleming till Louhisaari. Den förstnämnde hade kort
före afresan förnyat sin trohetsed till hertigen och lofvat gifva
lif och välfärd för honom, vare sig mot hvem som helst utan
åtskillnad. Johan, som hade fordrat en sådan ed, märkte väl
redan sjelf, att han vandrade på farliga stigar.
I Danzig erhöll han ett nytt bref från Erik, som i
hotande ordalag uppfordrade hertigen att afstå från sina
giftermålsplaner. Med anledning häraf uppmanade Johans
nyssnämnda råd, Horn och Fleming, honom att återvända till Fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
