Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 6. Klubbekrigets tider, 1592—1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en ny förordning om krigsfolkets aflöning och försökte
genom skyddsbref hjelpa de finska bönder, som vände sig till
honom med sina klagomål. Men Fleming och hans tjenare
brydde sig icke det minsta om hertigens skrifvelser. Folkets
förbittring ökades härigenom dag från dag; hatet mot Fleming
tyckes varit allmänt öfver hela Finland, men mera än
annorstädes voro bönderna i Österbotten beredde att sätta sig till
motvärn emot krigsfolkets laglösa framfart.
I sistnämnda landskap hade befolkningens sjelfständighet
från urminnes tider varit synnerligen stor; någon adel hade
aldrig funnits der och den kommunala andan var lifligare hos
Österbottens befolkning, än hos landets öfriga innevånare. Men
dertill kom ännu den omständigheten, att borglägret i
Österbotten, om någorstädes, var en lagvidrig tunga. Eedan under
konung Johans sista regeringsår hade detta landskap, på vilkor
som ofvan blifvit nämnda, erhållit fullständig frihet från allt
slags borgläger, synbarligen såsom en välförtjent belöning för
allmogens visade mandom vid gränsens försvar. Om dessa
privilegier frågade likväl marsken alls icke; rytteri
inqvartera-des dit i mängd, isynnerhet i södra Österbotten, och i skötet
af samma landskap hade uppstått ett nytt slag af
borgläger, som hatades nästan mera än Flemingens egna ryttare.
Det hade nämligen under de föregående krigsåren på många
ställen blifvit sed, att embetsmän och rika bönder friköpte
sina lägenheter från de vanliga utskylderna genom rusttjenst;
de fingo i sådan händelse liksom det öfriga hästfolket hålla
borgläger, och utgjorde ett slags lägre adel, som vanligen
kallades “knapar“. Under de sista krigsåren hade sålunda några
mägtige män äfven i södra Österbotten, nämligen lagläsaren
Erik Olofsson, fogden Thomas Göransson samt länsmannen i
Kyro och flere andra begynt hålla hästar under ryttarefanorna;
men bönderna, som fruktade att i Österbotten en adel skulle
uppkomma, intogos af än större förbittring mot dessa
“hemryttare’*, som plågade dem på én gång som embetsmän och
krigsfolk. Af herr Klas i Åbo var härutinnan ingen hjelp att
förvänta ; ty några österbottningar; som vågat klaga, hade redan
i tornen på Åbo slott fått pröfva oböjligheten af marskens
vilja. Desto flitigare framförde österbottningame, och
isynnerhet befolkningen i södra Österbotten, sina klagomål till
hertigen. Om sommaren 1595 väckte deras ombud, bland hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
