Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 7. Karl IX:s regering och Jakob de la Gardie’s krig, 1600—1617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
anfall något oväntad t, ty de hade hittills från sitt lands sida
ej tagit någon del i konungens förvecklingar med Sverige.
Men det var tydligt för en hvar, att den gamla striden om
Estlands besittning, som hvilat så länge de båda rikena lydde
under ett gemensamt öfverhufvud, nu åter skulle uppflamma,
och Karl ville ej invänta Polens anfall. Början af kriget var
för honom särdeles lycklig, och innan årets slut hade
sven-skarne redan intagit Pernau, Fellin och Dorpat. För den
finska adeln, som nu följde hertigens fanor, var detta krigståg
likasom en pröfning; de fingo i sjelfva verket som belöning
för sitt goda uppförande hans förlåtelse for det förflutna, samt
erhöllo sina förverkade gårdar tillbaka. Följande år framträngde
de svenska vapnen ända till Dynafloden, och mången lysande
bragd förherligade äfven finnarnes namn. Men om hösten
1601 hade polackarne hunnit samla en ansenlig krigsstyrka,
öfver hvilken den gamle, skicklige Zamoiski förde befälet.
Svenskarne måste ånyo draga sig tillbaka från Dyna, och den
ena fästningen efter den andra togs ifrån dem. Sålunda tvangs
Wolmar efter ett manligt försvar att kapitulera, vid hvilket
tillfälle fästningens unga kommendanter, Karl Gyllenhidm
(hertigens naturlige son) och Jakob Pontusson De la Gardie,
fördes såsom fångar till Polen, der den förstnämnde måste
for-smäkta i 12 år, ett oskyldigt offer för Sigismunds hämnd.
Från Wolmar vände sig Zamoiski till Fellin, hvarest finnen
Arvid Tönnesson Wildeman i tre månader gjorde ett manligt
motstånd, till dess polackarne med storm intogo staden. Kriget
hade nu ånyo dragit sig till gränsen af sjelfva Estland och
fortsattes med omvexlande lycka. Men i Finlands inre
förhållanden hade under tiden vigtiga förbättringar påbegynts,
och skola dessa nu för en stund blifva föremål för vår
uppmärksamhet. • ■
I slutet af November 1601 hade Karl från Reval kommit
öfver till Finland, först till Ekenäs och sedan till Åbo. Mod
honom var hela den hertigliga familjen, nämligen Karls senare
gemål Kristina, deras båda söner, den sexårige Gustaf Adolf
och den samma år i Reval födde Karl Filip, samt deras båda
döttrar. Två år hade nu förflutit sedan hertigens sista besök
i Finland, hvarvid hans egenskap af sträng hämnare hade
lemnat honom föga tid att afhjelpa de särskilda
missförhållandena. Kärl insåg ganska väl, att “i detta land herskade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
