Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 1. Finlands inre förvaltning under Gustaf II Adolfs regering, 1611—1632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra missbruk utfärdade den unge konungen redan om våren
1613 ett allmänt “Försparelsebref för alla förlänte bönder i
FinlandMen han behandlade i allmänhet ej adeln och de
store med samma skoningslösa stränghet, som hans fader, utan
han ansåg det vara nödvändigt ätt med mildhet utplåna minnet
af de inre striderna, ehuru naturligtvis på detta sätt de sår,
af hvilka samhället led, först långsammare gingo till läkning.
Rikets utblottade tillstånd och folkets fattigdom var på
dessa tider i sanning bekymrande. Då kronans ordinarie
inkomster till stor del voro bortförlänade, nödgades följaktligen
kronan för sina behof upptaga nya skatter och afgifter, till
hvilka man ej ens hvarje gång hade tid att begära de
skattdragandes lagliga samtycke. Sålunda fördes ryska kriget till
större delen med finska medel och finskt krigsfolk. Men äfven
till Elfsborgs lösen, för hvilket pris freden med Danmark
blifvit köpt, fick Finland betala sin andel, utgörande 300,000
nu gällande finska mark årligen i sex års tid. Huru tung
denna utgift skulle kännas är lätt att inse, då man hör, att
af hvarje hemmansegare skulle årligen utgå 2 silfverriksdalrar,
af hvarje dräng, arbetskarl eller inhysing 1 riksdaler, af hvarje
ordinarie prest 16 riksdaler o. s. v., och då vi derjämte veta,
att silfverriksdalern (5 m. 60 p.) på denna tid gälde lika
mycket som en tunna råg eller tre lispund smör. Det är
sant, att rikets stora nöd fordrade dylika uppoffringar såväl af
undersåtarne som styrelsens egna medlemmar. Vi hafva också
svårt att ens fatta ett sådant riksskattkammarens tillstånd, att
konungen var tvungen’ att till de löpande behofven låna än
från den ena, än- från den andra enskilta personen några
hundra daler. Men ännu svårare är att riktigt beräkna den
skattebörda, som den finska allmogen på dessa tider burit,
utan att sedan’ ens alltid få njuta detta lagens skydd, som
förmår lätta äfven den tyngsta börda. Betrycket var så stort
att mången öfvergaf hem och fosterland och flyttade bort till
främmande, ofta nog långt aflägsna nejder. Regeringens
strängaste förbud mägtade ej förhindra denna “förrymning", och en
förordning från år 1620 klagar, att “från riket, och isynnerhet
från Finland, årligen utdrager en stor myckenhet folk, såväl
gifta som ogifta, bönder, drängar och pigor, för att nedsätta
sig i polska Liftland, Preussen, Kurland, Pommern,
Mecklen-burg“ o. s. v. Vid samma. tid inflyttade en stor mängd finnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
