Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 6. Karl XI:s regering, 1660—1697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL Xi:S REGERING, 16 60—1 6 97.
301
öfver hufvud en hvar, som ej syntes göra någon nytta på sin
plats, skulle utan försköning “inkastas i knektehopen“, d. v. s.
i rikets värfda armé, så att ingen skulle få gå sysslolös.
Konungen var sjelf en outtröttlig arbetare och fordrade såväl
af sina embetsmän som öfriga undersåtar samma flit, sjelf ofta
nog med egna ögon granskande äfven de minsta
omständigheter. Han var i många afseenden lik Gustaf Vasa, bland
annat äfven deruti, att han förblef ganska främmande för
Finland. Det är anmärkningsLärdt, att fastän han ofta besökte
de skilda landskapen, ofta färdandes på hästryggen långa vägar,
han dock aldrig besökte det finska fastlandet. År 1694
besökte han på en kort resa Torneå, för att sc midsommarsolen;
men Torneå tillhörde den tiden icke Finland. Att han ej
förstod finska språket kunna vi sluta deraf, att hans
språkkunskap öfver hufvud var ganska ringa. År 1669 hade
visserligen Finlands gamle gynnare Pehr Brahe yttrat, “att intet
onyttigt vore, om vår unge konung skattade sig någon kunskap
uti finska spräket“; men detta välmenande förslag torde knapt
vunnit någon efterföljd. Finlands egen nationalitet begynte på
denna tid allt mer och mer försjunka i glömska, och i
utländska läroböcker förtäljdes redan, ^att Finland var “en
vidsträckt bygd, som fordom skall hafva haft eget språk och egna
konungar“. I sjelfva verket hadc svenska språket på denna
tid redan uppsvingat sig till ett tämligen allmänt öfvervälde
inom landets bildade klasser, och ehuru för folkets skiill
embets-männens, isynnerhet domrarnes, kännedom i finskan ofta kom
i fråga, så var man likväl ej så synnerligen mon derom. Den
finska allmogen, som fordrade att erhålla inhemska officerare,
hvilka förstodo landets språk och seder, erhöll af konungen
år 1689 det tvära svar, att det ej passade sig att gifva någon
en tjcnst blott för finska språkets skull. Man hörde äfven
redan en och annan enstaka röst, som rent ut yrkade på finska
språkets utrotande.
Det är äfven för öfrigt anmärkningsvärdt, att de
omständigheter, .som kunna räknas till Finlands specialhistoria, år
ifråu år intaga ett allt mer och mer obetydligt rum. Äfven
generalguvernörsembetet, som 1674—1676 hade varit anförtrodt
åt den förenämnde Henrik Horn, upphörde helt och hållet
för många årtionden. Likväl skulle det finska samhället utan
tvifvel behöft en centralförvaltning på ort och ställe, ty man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
