Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande missväxtår nära nog förnyat den stora hungersnödens
fasor. Redan i slutet af 1708 var t. ex. i Savolaks nöden så
stor, att en stor del af den jordegande allmogen erbjöd sig
att inträda bland dragonerna, för att på detta sätt få åtminstone
sitt uppehälle. Den oerhördt stränga vinter, som nu följde,
hade i Ukrän bortryckt många af de finnar, som följde
konungen på hans långa färd; men äfven hemma i Finland gjorde
den sin hemska skörd, och mycket folk dog af hunger och
köld. Men det var ej nog dermed. Äfven år 1709 inträffade
en svår missväxt, så att priset på rågen steg till 20. å 30
daler. Från regeringen var för ögonblicket föga hjelp att
förvänta; tvertom kom det befallning att från Finland samla
alla tillgängliga förråd till Revals proviantering. Och
allden-stund till rådet i Stockholm blifvit inberättadt, att i Savolaks
fans manfolk mer än nog (synbarligen de utsvultna
hemmans-egarne!), så gafs befallning, ätt från detta landskap 1,000 man
nytt krigsfolk skulle utskrifvas, äfven dessa för att skickas till
Reyal. Till följd af danskarnes hotande anfall, kunde man ej
vänta någon hjelp från Sverige. Alla rikets förråd och kassor
voro uttömda och årliga deficit i budgeten utgjorde millioner.
Redan från krigets början hade man innehållit ena hälften
eller ännu mera af tjenstemännens löner. Dessa, som ej kunde
lefva af intet, sökte sin ersättning genom utpressningar och
allehanda olofliga medel, hvilket den långt borta varande
konungen och det magtlösa rådet der hemma ej kunde förhindra. ’
Såväl Cronhjort på sin tid, som isynnerhet Lybecker hade
genom sådana förvillelser gjort sig hatade, och krigsfiskalen i
Finland väckte på denna tid en formlig anklagelse emot den
senare. Till hvilken höjd rikets nöd för öfrigt hade stigit,
kunna vi döma äfven deraf, att man år 1710 under namn af
lån nödgades infordra till kronan alla kyrkornas små
kassabesparingar. Men förderfligast af allt var den svaghet, som
rådde i ledningen af det hela. Den i Bender dröjande
konungen kunde naturligtvis ej känna tillståndet hemma i sitt rike,
men tillät ändock icke, att rådet eller senaten der hemma på
egen hand skötte regeringstyglarne. Riksråden åter vågade ej
påtaga sig det farliga ansvaret för sakernas nuvarande skick
och skulle derför behöft ständernas understöd. Men utan
konungens tillåtelse tordes man ej sammankalla riksdagen;
endast ett talrikt “ständer-utskott“ sammanträdde i Stockholm
Digkized by ®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
