Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trakter i besittning, ,och befolkningens upproriska företag blef
för denna gång om intet.,
Äfven i de vestra landskapen hade Viborgs eröfring
framkallat en obeskriflig förskräckelse och förvirring, En hvar
insåg, att Lybecker ej var man att förhindra fiendernas
framryckande, hvarför man redan vär betänkt på att flytta
embets-verken och de offentliga inrättningarna till Sverige. Biskopen
i Åbo, Johan Gezelius den yngre, som hade begifvit sig till
ständerutskottet i Stockholm, vågade ej mer återvända till sitt
stift, utan tog sin bostad i Röö socken i Upland, så att de,
som skulle prestvigas, voro tvungne att infinna sig ända dit.
Äfven biskopen i Viborgs stift, David Lund, var stadd på
flyende fot i Stockholm och utnämndes året derpå till biskop
i Wexiö; endast interims-konsistorier tillsattes i Borgå och
St. Michel, för de östliga .landskaps behof, hvilka ännu lydde
under riket. För öfrigt var landet öfverfullt af flyktingar från
det af fienden eröfrade området; många hade redan för flere
år sedan anländt från Ingermanland och nya tillströmmade nu
från Viborgs och Kexholms län. Konungen hade nämligen
från Bender upprepade gånger gifvit den uttryckliga befallning,
att allt folket skulle flytta bort undan det fiendtliga öfverväldet
och lemna landet öde bakom sig. Denna befallning följdes,
som man lätt kan förstå, i främsta rummet af embetsmännen
och de högre klasserna, ja det bände sålunda till och med,
att en stor del af församlingarnas herdar ansågo det för sin
pligt att lemna sina hjordar. Inom förvaltningen och
krigs-angelägenheterna herskade den förvirring, som nödvändigt
måste blifva en följd af den rådande allmänna nöden och
eländet. Lyckligtvis blef’ 1710 års skörd synnerligen riklig,
hvarigenom allmogens ställning i någon mon lättades. Men i
stället för hungern visade sig om hösten en annan, lika hemsk
gäst, nämligen en ohygglig pest, som från Estland först
öfver-kom till Nyland och sedan spred sig öfver hela landet ända
till Uleåborg. Denna svåra tid, som i allmogens
minne.bibehållit sig under namn af “Iso Kuolemau (stora döden) räckte
väl endast några månader, men bortryckte tu send en af landets
äfven dessförutom nog glesnade befolkning. I Åbo, hvars
folkmängd vid denna tid steg till omkring 7,000 personer, dog
vid pass tredjedelen, och några socknar, t. ex. Janakkala, blefvo
nästan alldeles öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
