Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otillräcklig tillförsel draga sig tillbaka till trakten af Kymmene-elf
och kemförlofva största delen af sitt folk till deras rotar.
Den olyckliga utgången af detta företag tyckes djupt gripit
Nierohts redan af ålder försvagade krafter; han insjuknade
och dog i sitt läger den 25 Januari 1712.
Grefve Nierohts död var utan tvifvel det olyckligaste,
som för ögonblicket kunde hända de finska
krigsangelägen-heterna. Ehuru den sista expeditionens utgång ingalunda var
lysande, hade’ fienden åtminstone fått känna, att en kraftfull
hand ledde Finlands försvar, och i många hänSeenden syntes
helsosamma frukter uppstå ur generalens åtgärder. Ryssarnes
välde hade blifvit begränsadt till de närmaste områdena kring
Viborg och Kexholm; till öfre Karelen hade blifvit sändt 100
ryttare, för att sätta en gräns för befolkningens upproriska
stämplingar, och i Wekkelaks hade man uppfört
befästningsverk, som skyddade härens magasiner på vägen till Viborg.
För öfrigt är att nämna, att man under Nierohts tid från
rysk sida började föreslå ett mera ordnadt krigföringssätt och
att befolkningen skulle skonas, emedan fotdragonerna hade
åstadkommit stor ödeläggelse inom det af fienden beherskade
området. Furst Menschikow, som för närvarande hade befälet
i Petersburg, skref om denna sak några gånger till Finland.
Men å andra sidan synes de ryska ströfkårernas’ framfart
Jiafva varit dubbelt grymmare, och Armfelt afgaf från Karelen
en fasaväckande beskrifning, huru man hade pinat menniskor,
bränt dem med halm och pertor, samt eljest på mångahanda
sätt misshandlat dem; att förbigå andra exempel, sägas
kal-muckerna på några ställen slagtat och uppätit barn. Att
fin-narne å sin sida ej heller förforo med mildhet, är ganska
trovärdigt; till straff derför blef älven major Luukkoinen. då han i
Augusti 1711 föll i fiendens händer, behandlad såsom en offentlig
förbrytare. Till följd af allt detta kunde ej någon
öfverenskom-melse rörande krigföringen komma till stånd, men det är dock
antagligt, att man å hvardera sidan begynte vinnlägga sig om en
strängare krigstukt. Äfven fångarnes utvexling kom till tals på
denna tid, ehuru med lika liten framgång. De i slaget vid Narva
till fånga tagne ryska generalerna hemtades med vinterföret år 1711
öfver Torneå till Finland, och man hoppades att Piper, Rehnskjöld
och Lewenhaupt skulle utvexlas mot dessa. Flere fångne svenske
officerare fingo .i sjelfva verket vid denna tid mot sitt hedersord
Finlands historia. QjgjfjZeCl (yy MlCrOSOft (Ét 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
