Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 9. Stora ofreden. Ryssarnes öfvervälde i Finland, 1714—1721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bevakade dessa nordliga trakter, om somrarne inqvarterad i
Kyrö i Syd-Österbotten och flyttade om hösten till Gamla
Karleby, derifrån de sedan årligen vid vinterns ankomst
gjorde sina ströftäg mot norden. Men af detta beständiga
krigstillstånd följde landskapets fullständiga ruin. Börjande
från Pyhäjoki var allt jordbruk försvunnet, och då man efter
stora ofredens slut gjorde förteckningar öfver denna tids offer,
uppgick t. ex. endast i Limingo socken de dödades antal till
2,124 personer, förutom 454, som blifvit bortförda i fångenskap.
Det gränslösa elände, hvarunder folket suckade, kan ej
men-niskotunga beskrifva. Döljande sig i porten djupt inne i
ödemarkerna hade de att kämpa emot hunger och rofdjur;
var-garne hade nämligen under dessa år ökat sig i oerhördt antal,
så att de ofta öfverföllo till, och med fullvuxna personer. För
öfrigt voro förhållandena här i norden ganska olika och
skiftande. År 1716 var Kuusamo den enda finska socken, som
ännu stod under svenska regeringens förvaltning; men redan
följande år, då Tschekin drog bort efter det han ödelagt
Kajana län, kommo Paldamo och Sotkamo åter under Sverige.
I detta tillstånd förblef sedan Kajana län under hela
krigstiden, och år 1720 förnyades med svenska och ryska
regerin-garnes samtycke den forna gränsfreden emellan finnarne och
befolkningen vid Hvita hafvet, ehuru visserligen partigängarne
och röfvarebanden icke fäste något afseende vid denna fred.
I kusttrakterna hade deremot krigslågan ånyo uppflammat på
vårvintern 1719, då en liten afdelning af Armfelts armé
skickades till dessa nejder och framträngde ända till Uleåborg.
En kosackmajor, som sändes att möta honom, blef slagen i
Kello by och han sjelf räddade; sig blott derigenom, att han
flydde öfver isen till Karlö, derifrån bönderna sedan utlemnade
honom åt hans landsmän. Af tacksamhet för denna hjelp
säges han bedt czaren om misskund för Uleåborg, som var
bestämdt att brännas, likasom äfven alla byar ända till Torneå,
så att de svenska trupperna ej skulle kunna denna väg infalla
i landet. Följande höst finner man Uleåborg ännu lyda under
Sverige och betala skatt till fotdragonernas underhåll. Men
under de följande åren kommo dessa trakter åter under
rys-sarne, så att Ijo socken år 1721 betalade skatt åt dem med
20 rubel och Uleåborg med 6 rubel. Dessa omständigheter
gifva oss en aning om, huru man hade det i dessa nordliga
DTgitized by f facr^soff ®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
