Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 9. Stora ofreden. Ryssarnes öfvervälde i Finland, 1714—1721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dels bland den estniska och liffländska adeln, dels bland de
svenska officerare, hvilka efter det de råkat, i fångenskap
ingått i czarens tjenst. Sålunda förordnades t. ex. till
generalguvernör öfver hela landet en grefve Gustaf Otto Douglas,
f. d. lifdrabant hos konung Karl och tillfångatagen i Slaget
vid Pultava. Men denne man, som ända till fredsslutet
för-blef landets högste styresman, synes varit af ett rått och
våldsamt sinnelag; åtminstone beskylhs han för flere af de lidanden
folket på denna tid fick undergå. De flesta lagmännen voro
hemma från Liffland och några af dem hafva efterlenmat ett
aktadt namn. Dessa voro: i Helsingfors distrikt Martin Brummer
och från 1719 Karl Gustaf Liljenfeld; i Borgå och Tavastehus
distrikt B. J. von Tiesenhausen, och i Björneborg» distrikt
liffländaren Georg Fromholt von Essen. Till Vasa var först
förordnad en Otto G. von Tiesenhausen, som säges varit en
välsinnad man; men då han förgäfves hade vändt sig till
czaren för att bedja om lagens skydd för detta olyckliga
landskap, tog han afsked redan i början af år 1718. Hans
efterträdare blef en f. d. major vid Abo läns kavalleri, vid namn
Kristian Joakim Schmidtfelt; men denne framkallade genom
sin smutsiga vinningslystnad och ohejdade våldsamhet ett så
allmänt hat, att han slutligen år 1720 afsattes från sitt embete.
Deremot gjorde sig hans efterträdare, Wolmar Fredrik
Stac-■kelberg, som var bördig från Liffland och en tid vistats i
fransysk krigstjenst, så älskad af Österbottens befolkning, att
den samma efter fredslutet bad om hans qvarhållande i svensk
tjenst. Dessa exempel visa, att de från det egentliga Sverige
ankomna embetsmännen ingalunda varit de mildaste i styrelsen
af detta arma land. De lägsta af kronans tjenstemän på
landsbygden togos för det mesta bland landets egna innevånare;
men bristen på lämpliga personer var synnerligen stor, så att
till och med på många orter presterna fortfarande fingo göra
tjenst som fogdar och uppbördsmän. Dessa tjenstemäus
ställning var ganska svår, emedan de ständigt kommo i
mellanhand emellan det utarmade folket och den skoningslösa kronan.
Om ej skatterna utföllo, eller om lägenheterna för utskyldernas
skull kommo på förfall eller åkrarne förblefvo osådda, så var
ansvaret i hvartdera fallet deras, och till och med för den
minsta förseelse dömdes de till penningeböter. Men öfver
hufvud kan man gifva dem det goda intyg, att de samvets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
