Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 1. Finlands återförkofran efter Stora ofreden, 1721—1738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom val af ståndet landskapsvis, och särskildt Finlands och
Skånes adel begärde att på sina hemorter först få öfverlägga
och derefter sända sina utsedda ombud till riksdagen. Ett
annat förslag var, att riksdagarne skalle hållas turvis i
Svealand, Gothaland och Finland. Men alla dessa förslag förkastades,
och följden häraf blef den, att den finska adeln ej kunde
kraftigare ingripa i tidens politiska sträfvanden. Och då
egenskapen att vara riksdagsman på denna tid var det säkraste
medlet till erhållande af em beten och andra fördelar, begynte
innan kort förspörjas en klagan, att den finska adeln
tillbaka-sattes och öfversågs.
I allmänhet synes den nya friare regeringsformen nog
hafva väckt, men ingalunda tillfredsstält finnarnes nationella
fordringar. Det finska folkets ställning var nu i sjelfva verket
sådan, att det om någonsin måste tänka på sin existens, och
fördenskull begynna på denna tid nya fordringar framkomma
beträffande såväl finnarnes nationella språk som politiska
ställning. Hvad finska språket angår, så tvangs regeringen att då
och då göra några smärre eftergifter, men undvek noga allt
som kunde hänsyfta på nationel separatism. A andra sidan
åter försökte finnarne, ej allenast folket, utan äfven flere
medlemmar från de andra stånden, ihärdigt arbeta för det finska
språkets sak. .Redan år 1725, då de förut omtalade
kommissionerna färdades omkring i Finland, uttalade befolkningen i
Savolaks den fordran, att de kungliga förordningarna skulle
tryckas på finska. Vid 1731 års riksdag synes den finska
allmogen enhälligt fordrat att erhålla antingen sådana domare,
som förstodo folkets språk, eller också edsvurne tolkar, och i
det kungliga svaromålet utlofvades äfven, att nödig omsorg
skulle egnas åt denna angelägenhet. Vid samma tillfälle
fordrade det finska presterskapet, att de till kyrkorna i och för
uppläsande inlemnade embetskungörelser skulle vara alfaltade
på det språk, som på hvar och en ort utgjorde modersmålet;
och äfven dertill gaf regeringen sitt bifall. Vid nästa riksdag
år 1734 gjorde Åbo stifts presterskap en ny påminnelse om
de kungliga förordningarnas öfversättande till finskan, och i
enlighet härmed tillsattes nu en stadigvarande öfversättare
(translator regius) för finska språkets räkning. Vid samma
riksdag påminte biskopen i Borgå och finskhetens ifriga
förespråkare Daniel Juslenius på sitt presterskaps vägnar, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
