Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
störtning i Ryssland skulle bringa i svenskarnes hander de
slott och landskap, som stora ofredens motgångar hade
be-röfvat riket, och Lewenhaupt ville genom att injaga fruktan
påskynda hcändelsernas gång i St Petersburg.
Denna afsigt uppnåddes i sjelfva verket till en början
fullständigt. I den ryska hufvudstaden väckte svenskarnes
annalkande en allmän förskräckelse, och regeringen, som
började märka Elisabets hemliga ränker, var redan betänkt uppå
att bringa henne i säkert förvar. Men då afvände Peter den
stores dotter med ett djerft grepp den hotande faran. Natten
emot den 25 November samlade hon i samråd med sin läkare
Lestocq omkring sig en skara af gardet och lät i tysthet
tillfångataga den i sin vagga slumrande czaren samt hans
föräldrar och de öfriga ledande personerna, såsom Miinnich och
Ostermann, - hvilka sedermera dömdes till döden och skickades
till Sibirien. Utan det ringaste motstånd var revolutionen
verkstäld, och följande morgon proklamerades Elisabet såsom
kejsarinna öfver hela ryska riket; hennes regeringstid räckte i
mer än tjugu år (1741—1762).
Men svenskarnes förhoppningar, att Rysslands nya
her-skarinna skulle vara benägen till stora eftergifter, gingo ej i
fullbordan. Elisabet, som i stöd af ryssarnes nationalkänsla
hade uppsvingat sig på sin faders tron, insåg ganska väl, att
det ej gick an för henne att för intet bortskänka de affadren
eröfrade länder och borgar. Hon försökte derföre med goda
ord uppehålla det svenskå öfverbefälet, men undvek alla direkta
löften. Likväl var kejsarinnans ställning i början ganska
beträngd och farlig, arméns trohet ännu oviss och Viborg svårt
att försvaras för köldens skull, som slog sina isbryggor öfver
vallgrafvarna och vikarna. Om Lewenhaupt nu med en
tillräcklig styrka hade ryckt emot Viborg och under den herskande
inre förvirringen fått denna vigtiga plats i sitt våld eller eljes
närmat sig St. Petersburg, så är det nog troligt, att ryska
regeringen, för att erhålla fred, skulle gjort betydliga uppoffringar.
Men den svenska armén var ej alls utrustad för ett dylikt
företag. Lewenhaupt förblef i Säkkjärvi, och då hans
fordringar afslogos med de granna orden, att kejsarinnans
“medfödda rättskänsla och redbara sinnelag“ voro en bättre borgen
för freden, än Viborg och Ivexholm, lät han slutligen förleda
sig till vapenhvila för obestämd tid och drog sig den 6 Dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
