Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
komma underfund med dess syfte; men detta var naturligtvis
en omöjlighet. Följden var den, att de enskilda drogo sina
kapital ur rörelsen och afbidade den stund, då banken skulle
begynna inlösandet. Då banken derjämte upphörde att utgifva
lån, för att sålunda samla krafter och medel för den
förestående inlösningen, så följde nu en oerhörd penningenöd,
hvilken kändes i alla stånd och förhållanden, men i främsta
rummet drabbade den förut öfverdrifvet gynnade fabriksrörelsen.
Detta oförståndiga förfarande i afseende å bankväsendet
för-derfvade alla frukter af Mössregeringens eljes berömvärda
sparsamhet, och knapt hade ständerna upplöst sig om hösten 1766,
förrän man redan kunde förutse Mössregeringens fall.
Men partiernas ömsesidiga missgrepp hegynte vid denna
tid verka derhän, att den allmänna opinionen började luta åt
konungens sida. Mössorna, som under sin magtlöshetsperiod
sjelfva sökt hofvets skydd mot sina fiender, voro nu, sedan de
kommit till väldet, lika ifriga försvarare af ständernas magt,
som någonsin Hattarne dessförinnan; sålunda hördes den gamle
Adam Fredenstjerna med fullt allvar försäkra att “vår
regeringsform ej af englar synes bättre kunna författas“. Hos
allmänheten deremot hade förtroendet till rådets styrelse ansenligt
förminskats, och å andra sidan hade den kungliga familjen
begynt vinna folkets hjertan, isynnerhet sedan kronprinsen
Gustaf genom sitt giftermål år 1766 med danska prinsessan
Soria Magdalena syntes gifva förnyad trygghet åt rikets framtid.
I samma mon som den allmänna nöden tilltog, framträdde
denna omkastning i sinnesstämningen allt tydligare. Det af
banken följda strypningssystemet, de deraf förorsakade oerhörda
konkurserna samt det i bredd med det stigande penningevärdet
ständigt ökade skattebeloppet hade redan i början af år 1768
framkallat ett så allmänt missnöje, att konungen ansåg
tillfället lämpligt för att fordra en urtima riksdag. Rådet gick
likväl icke in derpå, och då Adolf Fredrik åtföljd af
kronprinsen den 12 December förnyade denna fordran och förklarade
sin afsigt vara att, i händelse rådet allt fortfarande satte sig
på tvären, helt och hållet afsäga sig regeringen, så skredo
riksråden likväl icke alls till hufvudsaken, utan företogo sig i
dess ställe att bevisa, att konungen alldeles icke egde rätt att
under ständernas frånvaro öfvergifva sin plats. Då tog konungen
på kronprinsens uppmaning det afgörande steget: den 15 Dec.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
