Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Viborg 1691, död i Stockholm 1729) sjöug sina käSslofulla,
klagande sånger vid ingången af detta tidehvarf; den andra
åter, grefve Gustaf Filip Creutz (född 1729, död 1785) har
genom sina varma naturmålningar (“Atis och Camilla“ 1761)
varit vårens budbärare inom den svenska poesin. Naturligtvis
kan ej något stort rum tilldelas de tillfällighetsdikter, som
publicerades i de akademiska dissertationerna till auetors ära,
eller vid andra högtidligheter hopsmiddes. Vid dessa
begagnades än svenska eller finska, än latin, allt efter tillfället eller
slumpen, och vid officiella tillfällen hände det stundom, att
samma poem skrefs både på finska och svenska, t. ex. då år
1748 hos grefve Rosen i Åbo kronprinsens födelsedag firades.
Men vid de tillfällen, der förut latinet uteslutande hade herskat,
begyiite nu svenskan småningom träda i stället (de första
svenska dissertationerna i Åbo äro från ar 1749), och finskan
erhöll vid dylika tillfällen ingen rätt till täflan. Latinets stora
betydelse för kulturen på denna tid framgår bland annat af
den omständighet, att latinsk skaldekonst understundom idkades
äfven utom akademiens lärosalar. Fänriken Gustaf Lithou
(född i Österbotten 1692, död i Stockholm 1753) var en ganska
lycklig latinsk poet. På finska poeter synes väl icke varit
någon brist; men endast få af dem äro förtjenta att nämnas.
Den förnämsta synes hafva varit Gabriel Calamnius ifrån
Kalajoki (dog 1774 såsom adjunkt i Limingo); men hans
diktsamling, som trycktes 1755, har tyvärr helt och hållet
förkommit. På den andliga poesins område förtjenar omnämnas
Abraham Achrenius (dog 1769 såsom kyrkoherde i Nousis)
som genom inflytelsen af religiös väckelse författade fromma
och af folket omtyckta sånger. En dylik asketisk riktning
visade äfven Johan Wegélius d. y. (dog 1764 såsom
kyrkoherde i Uleåborg), som år 1747 och 1749 utgaf den ännu i
våra dagar omtyckta finska postillan. Men äfven detta verk
ådagalägger, huru det finska språkets odling blifvit försummad,
nämligen genom den mängd af svenska talesätt och
ordställningar, som fått öfvervigten inom det samma. Det är för
öfrigt underbart, att tvenne till börden svenska män, biskop
Brovallius och professorn i österländska språken, Clewberg,
ombesörjde den förbättrade finska bibelöfversättning, som
utkom år 1758. Detta exempel visar tydligt, att om äfven en
mängd svenskar alltjämnt inströmmade till landets tjenster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
