Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppfylla tie pligter, hans ställning ålatle honom. Men denna
ställning var nägorlunda svår och hertigens karaktär åter i
några afseenden nog svag; isynnerhet var han benägen för
tidens vidskepliga mysticism, andeskåderier och frimureri. Hans
närmaste vän och medbroder i dessa hemliga vetenskaper, den
från Finland bördige friherre Gustaf Adolf Reuterholm, hvilken
från djupet af sitt hjerta hade hatat Gustaf III och hans
regering och ständigt förbidat den förutsagda stund, då hertigen
skulle blifva regent, skyndade nu hem från sin utländska resa
och förskaffade sig genast en sådan magt öfver hertigen, att
de följande åren (1792—1796) rättare borde kallas Reuterholms
regering. Reuterholm var visserligen en redlig och tadelfri
embetsman, men till sitt sinnelag högmodig och hämndlysten,
samt saknade all högre förmåga såsom statsman. Derjämte
trodde han sig vara en representant för den moderna friheten
samt kallad att göra ett slut på det envälde, som Gustaf III
hade upprättat. Följderna af dessa idéer märktes snart uti
den nya regeringens åtgärder. Af alla dem, hvilka varit
delaktiga i konungamordet, afrättades endast Ankarstom, men de
öfriga benådades, visserligen dock i enlighet med den aflidnes
önskan, antingen med landsflykt eller fängelse. Samtidigt
af-skedades alla den förra regeringens förtroendemän osh sändes
den ena hit och den andra dit. Gustaf Mauritz Armfelt,
hvilken man mest fruktade, fick ambåssadörsplatsen i det
af-lägsna Neapel. Derjämte erkände nu den nya tryckfrihetslagen
‘’menniskans rättigheter“ och syntes lofva äfven åt Sverige ett
nytt frihetens och upplysningens tidehvarf. Äfven i den
utländska politiken inträffade en fullständig omkastning.
Förhållandet till Ryssland blef allt mera ljumt, och samtidigt som de
europeiska stormagterna förenade sig till ett gemensamt hämndekrig mot
Frankrike, hvilket nyss hade proklamerat sig såsom republik
och i början af år 1793 halshuggit sin konung, hade det svenska
sändebudet i Paris, friherre Stael, öfverenskommit om ett förbund
med den franska republiken. Denna öfverenskommelse blef likväl
icke stadfäst af regeringen, och sålunda undveks ett krig med
Ryssland. Men å andra sidan vägrade Sverige att afbryta sin
handel med Frankrike, hvilket kejsarinnan fordrade, utan förenade
sig med Danmark om en beväpnad neutralitet till skyddande af
sin handel. I allt afvek sålunda förmyndareregeringen från
den föregående tidens sträfvanden: men man kan likväl icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
