Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sida; efter en två timmars strid genombröto Adlercreutz och
von Yegesack fiendernas center genom ett djerft anfall och
fördrefvo dem ända till det ställe, hvarest förtrupperna på
morgonen hade sammandrabbat. Men samtidigt infunno sig
Ka-menskis eftertrupper, omkring 2,000 man, och nu trängdes
Adlercreutz, som i segerns ifver hade lemnat sin fördelaktiga
position, af öfvermagten tillbaka. Klockan 10 pä aftonen
lem-nade finska hären under mörkret slagfältet, sedan den förlorat
omkring 1,200 man i stupade och fångar. Ryssarnes manfall
var ännu större, och båda arméerna voro efter striden i
fullständigt upplösningstillstånd. Men för den svagare kändes det
lidna nederlaget naturligtvis dubbelt svårare, och slaget vid
Oravais hade sålunda egentligen afgjort kriget. I första
ögonblicket tycktes det, som skulle arméns återtåg blifva helt och
hållet afskuret. Samma dag, som slaget vid Oravais stod, hade
nämligen Wlastoff inryckt i Gamla Karleby. Men han blef
likväl åter fördrifven derifrån, och von Döbeln gjorde för sin
del det förslag, att hufvudarmén skulle ifrån Nykarleby tränga
förbi Kamenski genom Lappo till Tavastehus, då de af konungen
föranstaltade landstigningarna i sydvestra Finland skulle bringa
fienderna emellan tvenne eldar. “Om slutligen allt skall
förloras, “ lydde hans åsigt, “är punkten hvar det sker indifferent,
allenast tiden vinnes; Petersburg eller Torneå, det gör
detsamma/’ Men arméns sjelfförtroende hade nu försvunnit, och
denna genialiska plan lemnades utan afseende. Yid denna tid
föranstaltade konungen ett par landstigningar emellan Åbo och
Nystad, nämligen den 17 September vid Lokalaks i Welimo
socken och den 26 September vid Helsinge by i Töfsala socken;
men dessa osammanhängande försök hade inga följder.
Hufvudarmén hade dragit sig tillbaka ända till Lochteå, hvarest den
30 September en af ryssarne erbjuden vapenhvila med
begärlighet antogs. Enligt denna öfverenskommelse skulle finska
hären draga sig till Himanko; men derjämte bestämdes, att
afven Sandels skulle draga sig tillbaka norr om Idensalmi
kyrka, och sålunda gick hans fasta ställning vid Palois förlorad.
Detta var Klingspors sista åtgärd såsom öfverbefälhafvare; han
hade nu ändtligen, ehuru alltför sent, fått afsked, och i hans
ställe trädde ånyo Klercker. Men allt var redan ohjelpligt
förloradt och hvarje tillfälle till en verksammare krigföring
oåterkalleligen förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
