Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- III. Frågor, som kyrkomötena ha att behandla
- 3. Om missbruk vid påvens hov och om det påvliga utpressningssystemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sätta en gräns därför, såsom rätten kräver. De
måste stå påven bi och stödja honom i detta, då
han måhända är för svag att ensam avstyra
sådant ofog — eller också, ifall han ville skydda och
bedriva det, hindra och motstå honom såsom en
ulv och tyrann. Ty han har ingen makt att göra
eller försvara det ont är. Om man också alltfort
önskade samla en sådan skatt mot turkarna, borde
vi dock rimligtvis äntligen bli en smula
kvicktänkta och förstå, att den tyska nationen skulle
kunna förvara densamma bättre än påven,
eftersom den tyska nationen själv äger tillräckligt med
folk för den striden*, blott penningar finnas för
handen. Det är med annaterna, alldeles som det
varit med månget annat romerskt påfund.
Likaledes har i stil därmed året blivit delat mellan
påven och styrande biskopar och stift, så att
påven har varannan månad eller sammanlagt sex
månader om året med rätt att utdela de län, som
under dessa månader bli vakanta[1]. Härigenom
[1] Luther tänker här och i det följande på de mångfaldiga
påvliga reservationerna (jfr sid. 66 o. 75), d. ä. kurians
anspråk på rätten att direkt och utan hänsyn till andra
rättsliga avhängighetsförhållanden lägga beslag på och
bestämma över utdelandet av sådana prebenden, som bliva
vakanta inom vissa månader och under vissa omständigheter.
Dessa godtyckliga reservationer, som förekommo redan
under 1100-talet, tillämpades snart i en sådan utsträckning
och bragte alla kyrkliga förhållanden i sådan osäkerhet
och förvirring, att man på reformkonciliet i Konstans
såg sig nödsakad att avgiva en skarp protest mot detta
oskick — men förgäves. Påven Martin V stadfäste i
huvudsak den redan vedertagna praxis. Frågan togs
emellertid åter upp på Baselermötet (1433 och 1436), som
upphävde reservationsrätten i alla sådana fall, som icke
uttryckligen voro legaliserade genom den kanoniska rätten.
Dock även detta beslut paralyserades nästan helt och hållet
genom det förut nämnda Wienerkonkordatet, varigenom
oskicket blott stegrades och stöd gavs åt det redan av
Innocentius III (påve 1198—1216) framställda förmätna
anspråket, att påven såsom bärare av hela den kyrkliga
maktfullkomligheten äger förfoga över varje prebende i hela
världen och skänka det åt vem han behagar. — Anmärkas
bör, att på Luthers tid Frankrike i detta stycke var långt
bättre situerat än Tyskland — tack vare konkordatet i
Bologna 1518, i vilket Leo X hade avsagt sig sina
reservatanspråk i Frankrike (se Benrath a. a. sid. 89 f.).
För denna avdelning jfr Bezold a. a. sid. 74 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:59:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kyref17/0053.html
