Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. Levin. Om våra regala gäll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
178 H. LEVIN
prästkappan, i stället att om ingen annan till präst blefve or-
dinerad, än den som genom vackra studier och ett allvarsamt
samt ärbart lefveme därtill gjort sig meriterad och välförtjänt»
så skulle intet så många släta präster, som nu tyvärr, spörjas,
och behöfdes icke heller så många att ratas för deras ringa
tramsteg i studier och i skickeligt lefverne, som nu sker» \
Riksdagsprästerskapet hade sin uppmärksamhet riktad
på det inrotade fördärfliga befordringssättet, som måste inbjuda
mindre nogräknade personer till lycksökeri och kryperi. De
uppträdde också gång på gång i sina besvär med klago-
mål mot de olagliga promotorialen. Det var i synnerhet under
Karl XI:s tid — såväl under förmyndareregeringen som under
konungens egen styrelse — som detta promotorialsökande tog
en omfattning som aldrig förut. Då blefvo också klagomålen
allt tätare. K. m:t lofvade väl lika ofta, som anmärkningar
gjordes, att församlingar och stiftsstyrelser skulle lämnas i sin
lagliga rätt att tillsätta själasörjare; men intet hjälpte. Oskic-
ket fortfor. Ar 1664, 1 sept. resolverade regeringen med an-
ledning af prästerskapets riksdagsbesvär, att de prästmän»
som understa sig att emot kyrkoordningen och prästerskapets
privilegier bemöda k. m:t om promotorial för att blifva hulpna
till någon lägenhet, skola afvisas till sina biskopar och kon-
sistorier, som bäst kunna pröfva deras lärdom och lefveme»
för att af dem söka promotion. Ståndet erhöll försäkran, att
»hvad promotorialen belangar, skola de härefter alldeles upp-
höra, när icke desto större orsak h. k. m:t därtill nödga
måtte». Att det oaktadt förmyndareregeringen illa höll, hvad
hon lofvat, synes bäst däraf, att då denna sak pä besvärsväg
återigen androgs af prästerskapet vid följande 1668 års riks-
dag, måste regeringen utfästa sig att lämna biskoparne i deras
ämbete all möjlig frihet. Men redan 1672, då Karl XI stod
färdig att själf öfvertaga styrelsen, måste förmyndareregeringen
ännu en gång förnya det så ofta afgifna löftet att icke »be-
svära biskopame med några sädana promotorialer», och i sin
konungaförsäkran samma år lofvade Karl, att det vid kyrko-
herdeval skulle förfaras i enlighet med kyrkoordningen, så att
Sv. eckles. handl. VI: 82. RA.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
