Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Aurelius. Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2 10 EKIK AURELIUS
till hands att tro, att en sådan ande, på samma gång begåf-
vad och törstande efter handling, också mäktat utföra stora
ting. Och dock — det fans hos honom själf därför ett hin-
der. Målet hägrade för hans tanke och spände hans vilja,
men han ville flyga fram till det, han tog ständigt miste om
vägen och beräknade aldrig afståndet. Och framför allt, han
kunde icke klokt använda människor, förstod ej att bedöma
dem. Den skarpsynta, förståndiga hushållningen med andras
krafter var icke hans sak. Och så inträffade det, att bygg-
nader, han reste, stodo halffärdiga och öde af brist på gedigna
och dugliga arbetare, att klerker som lekmän snöpligt bedrog-o
honom och att det aldrig blef svårt för människors trolöshet
och nedrighet att draga ett streck öfver hans planer. Kom
något sådant schackdrag för hans öron, blef han väl hänsyns-
löst vred, ja, han gick stundom till handgripligheter, blod flöt
under hans hand och ljungande vredesord drabbade den olyck-
lige. Såg man honom vred — säger Adam — lopp man från
honom som från ett lejon, men såg man honom god, kunde
man smeka honom som ett lam. Detta var karakteristiskt för
honom. I en handvändning gick han öfver från vrede till
mild stämning, så snart man blott talade inställsamt med ho-
nnm. Strax lyste ett leende mot den talande. Intet viscir väl
tydligare hans brist på människokännedom än hans svaghet
för smicker. Af den begagnade sig ock en skara snyltgäster,
som strömmade till hans hof och hvilka han själf sade vara
oumbärliga för att gifva furstliga herrar ett anseende i värl-
den. Kunde dessa rosa sig af kejsarens och de stores gunst,
blefvo de snart upptagna i hans förtroliga krets. Ett sådant
lumpet frieri till hans förtrolighet förledde mången aktnings-
värd klerk att bli en föraktlig smickrare. För den, som icke
kunde smickra, var dörren stängd. Dem, som foro med idel
lögn och bedrägeri, voro de dominerande och högröstade, lå-
nade han villigt sitt öra, de, som förde sanningens talan, vunno
mgen tilltro, gingo de än ed på sin sak. Så bestod hans säll-
skap af idel parasiter, narrar och dröm ty dåre, som pladdrade
om änglauppenbarelser, dem de själfva diktade för att förnöja
honom, usla smickrare, som spådde, att Hamburgs patriark —
så önskade han kallas — snart skulle bli påfve, tränga undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
