Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Aurelius. Adalbert, ärkebiskop af Hamburg-Bremen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2l6 ERIK AURELIUS
härjande föllo de in i Bremens stift I skoningslös grymhet
släppte de råa lidelser lösa. Hvad hjälpte Adalberts bann-
stråle? Man skrattade åt den. Hvad hjälpte vädjan till hof-
vet? Där satt ett barn på tronen. Maktlös stod Adalbert,
härjadt och sköfladt låg hans land. Då grep han till ett för-
tvifladt medel, hvars följder han sedan dyrt skulle fä umgälla.
Han bortgaf åt röfvaren som län, hvad denne själf med våld
roffat åt sig. Han gjorde Hermann till sin vasall för att
spränga brödernas sammansvärjning. Det var en sista nöd-
fallsåtgärd, som var både bedräglig och farlig. Hvem bor-
gade Adalbert Hermanns trohet och hvem skulle en gång-
kunna skydda honom mot hans egen vasall? Dock — det var
en kort episod af olycka och förödmjukelse, Adalberts stjärna
steg snart åter på den politiska himmelen och skulle snart
lysa med oanad glans.
År 1062 inträffade den bekanta sammansvärjningen af
riksfurstar, hvarigenom Henrik, ännu ett barn, rycktes från
sin moder och styrelsen öfvergick till de kyrkliga furstarnes
plenum. I verkligheten kom dock regementet i ärkebiskop
Annos af Köln händer och han tog den späde kejsarsonen
under sin stränga uppsigt. Innerligt hatad af Henrik för sin
hårdhet och sitt dystra, frånstötande väsen, måste han till sist
gå in på, att dennes uppfostran anförtroddes åt den store
Hamburgske ärkebiskopen. Adalberts älskvärdhet, det glän-
sande 1 hans personlighet och hans trohet mot kejsarhuset
gjorde det lätt för honom att vinna Henriks tillgifvenhet och
det knöts mellan dem båda under årens lopp ett vänskaps-
band, som var af en innerlig, rent personlig karaktär. Hen-
rik kände instinktmessigt, att Adalbert var den ende af fur-
stame, han kunde lita på, och tillika den ende, som förstod
honom och var honom och hans hus verkligt tillgifven.
Vi ha nyss sett hur Adalbert, drifven at en hård nödvän-
dighet, nödgats släppa fienden in på eget område och där ge
honom hemortsrätt, och hur kyrkans frihet och oberoende be-
tänkligt äfventyrats. Ett omslag inträffade nu genom den
maktställning, Adalbert åter intog vid hofvet och den unge
konungens sida. Adalberts stolta program var: såvidt stiftets
gränser gå, skall ärkebiskopen allena vara innehafvaren af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
