Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - E. Wermcrantz. Prosten i Umeå Nils Grubbs lif och verksamhet 1681—1724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS ÖBUBBS LIF OCH VKRKSAMHET 165
vår kristna lära, nätnligen den, som går före tron, om bot och
bättring eller en rätt syndaånger, och den, som följer på tron,
om förnyelse och tillväxt i kristendomen. — — — Hela felet
består däri, att denna läran om tron kommer icke längre än
till tankarna, icke ned i hjärtat, såsom Gruds ande
fordrar, när han säger: ’Med hjärtats tro varder man rättfär*
dig’ (Rom. 10: 10). —
Pä det vi desto bättre må förstå, huru det är beskaffadt
med hjärtats tro, så böra vi märka, att igenom fallet är ibland
annat fördärf inkommit i människans hjärta, håg och sinne en
vederstygglig och fördömlig ohyra, som skriften kallar *någof.
Se Gal. 6: 3; i Kor. i: 28.
Detta något är icke annat än ett hemligt tycke och in*
billning, som en människa i sitt hjärta hyser om sig själf och
om sin egen invärtes värdighet, tycker sig vara något, och
detta yttrar sig både emot Gud och människor.
Detta något eller tycket om sig själf, som en naturlig
människa sätter på sig inför Gud, kan då bäst märkas, när
hon antingen visar besynnerlig flit och nit i sin utvärtes guds»
tjänst, som hon ser, att många andra icke göra, eller när hon
visar något utvärtes barmhertighetsverk mot sin nästa, särdeles
emot de fattiga.
I anseende till andra människor hänger ock ett hemligt
tycke och inbillning i alla naturliga människors hjärtan, att
hvar och en tycker sig vara bättre än alla andra, så att, huru
ringa och slätt en är till sina världsliga villkor, tycker han
dock vara något hos sig, som han icke vill byta med en annan.
Detta något, som en människa tycker hos sig vara bättre
ån hos andra, är den rätta egenheten och själfheten, som
Kristus därför på så många ställen bjuder försaka, då han
säger: ’Försaka, förneka dig själf. —
Det är att märka att, om till detta invärtes tycke, som
sådana människor hafva om sig själfva både inför Gud och
människor, tillkommer något utvärtes beröm af andra människor
för något deras utvärtes nit för Guds ära och gudaktigheten
samt för kärleksverk emot andra, och synnerligen nödlidande»
med hvilket de skilja sig ifrån många andra, så växer detta
hjärtats tycke allt större och större, och den arma människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
