- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Sjette årgången, 1905 /
212

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Lundström. Om Laurentius Petri’s förmenta karaktärssvaghet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

212 H. LT7NDSTRÖJI

i^En erfarenhet är édldeles gifven, att ju mera man ar-
betar sig in i en vetenskap, desto mera ser man eller anar
man vetandets oändlighet, ju mera man studerar, desto mera
lär man sig, att man i själfva verket ingenting vet. Man
skaJl såsom Farao förhärda sitt sinne, om man ej inför veten-
skapens storhet skall känna sig själf försjunka till ett intet.
För hvarje fält, man försöker att genomvandra, öppnar sig
nya rymder, omkretsen vidgar sig, föremålens mängd kastar
sig nedtryckande öfver sinnet, vetenskapens innehåll utgrenar
sig i mångfaldiga riktningar, nya synpunkter framträda, som
hvar för sig öppna stundom omätliga utsikter. Människo-
kraften dignar under uppgiftens storhet, och ögat icke blott
upplyses, men vill alldeles bländas af sanningens ljus, äfven
fastän det blott kan uppfatta några strimmor däraf. Långt
kommer ingen i själfva verket, men en lärdom skall veten-
skapen gifva hvarje oförhärdadt sinne — ödmjukhetens lår-
dom. Den lärdomen kännes på flera sätt. Det kostar på att
försaka sig själf, men är det steget taget, är offret gjordt,
offret af eget beröm, är högmodsanden utjagad, eller har man
åtminstone lyckats drifva honom något åt sidan, då blifver
ödmjukhetens lärdom den Ijufvaste, man känner sin lycka att
få sjunka ned i undergifven tillbedjan för den gudomliga san-
ningen, som talar i vetenskapen och lefver i allt hvad skapadt
är. Jag säger detta icke aUdeles utan egen erfarenhet. Jag
tror att det gäller om alla vetenskaper, jag har lefvat mig till
den vissheten, att det gäller om historien. Jag ser i historien
spåren af Guds finger i världens händelser, jag försöker att
spana den eviga vishetens väg i människornas öden, men huru
litet har jag ej kunnat begripa däraf, huru mycken lärdom
har ej gått mig förbi! Och de, som sett mera än jag och
lärt mera och haft mera att lära ut, äfven de hafva dock i
själfva verket ej kommit mycket längre än till det yttersta af
det yttre. Huru litet vet man ej i grunden, huru det lifvet
kändes, som lefde i de människors bröst, hvilkas gärningar
historien klandrar eller straffar! Hvem kan säga, huru det
var i botten beskaffadt med Kristian Tyrann den stunden, då
blodet strömmade på Stockholms Stortorg, och i de långa
mörkrets timmar, då han väntade i Sonderburgs fängelsehvalf


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:02:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1905/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free