Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Hj. Holmquist. Den efterapostoliska tiden (åren 70—140). En kyrkohistorisk skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 HJ. HOLMQUIST
själf af görande in i denna kris; icke minst däri ligger hans
stora betydelse.
4. Kyrkan och den romerska staten.
I samma mån som de kristna församlingarna äfven i
yttre afseende skilde sig från judendomen och deras antal och
storlek, särskildt i Asia, växte, måste den romerska staten
fatta dem i sikte och klargöra sin ställning till dem. Om den
neronska förföljelsen icke var något öfverlagdt försök från sta-
tens sida att undertrycka kristendomen, så framkallade den
likväl ett uppseende så stort, att äfven ämbetsmännen i de
romerska provinserna började lägga märke till de kristna som
ett särskildt religiöst anhang. Kort efter år 70 finner man,
att de börja diskutera sin ställning till den nya företeelsen. —
Romerska staten var principiellt tolerant; den stod under re-
ligionssynkretismens tecken. Blott ett kraf ställde den på be-
kännarne af alla dessa religfioner, som blandades inom dess
vådde: de skulle erkänna den romerska statens makt och
gudomlighet genom att svärja vid den romerske kejsarens
genius eller offra inför hans bild. (Här framskymtade redan
den tendens till monoteism, som religionssynkretismen bar i
sitt sköte. En nyligen funnen inskrift i Priene visar, hurusom
själfva formlerna i den mindre asiatiska kejsarkulten starkt
påminna om de kristnas). Från kejsarkulten var endast det
judiska folket genom en säregen, af politiska och merkantila
skäl motiverad undantagsställning befriadt. Kränkningen af
denna kult var eljes icke blott en religiös förbrytelse {åoéfiem,
ateism) utan framför allt en politisk, riktad mot själfva det ro-
merska folkets majestät (laesa majestas). Kristendomen gaf
kejsaren, hvad kejsaren tillhörde, men den kunde icke gifva
honom eller genom honom romarfolket, hvad Gud tillhörde.
Här blef konflikten mellan Kristi kyrka och Roms stat ound-
viklig, så sncirt de kristna trädde fram ur judendomens skugga.
De voro från romarens synpunkt både ateister och statsför-
brytare. Under den sista Flaviern, Domitianus, kom krisen.
Om den närmaste yttre anledningen veta vi intet. Ar
Q5 låt Domitianus i Rom afrätta ett betydande antal romare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
