Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Hj. Holmquist. Den efterapostoliska tiden (åren 70—140). En kyrkohistorisk skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 HJ. HOLMQUIST
Rom blef skökan, som var drucken af helgonens blod, och
öfver hvilken hämnden snart skulle komma. Detta glödande
hat mot staten iick ej uttryck i någon maning till yttre mot-
stånd; till en annan värld förlades vedergällningen helt och
hållet. I allmänhet doldes ock hatet med klok behärskning i
de kristncis förhållande utåt. Det vann ej heller herravälde
bland kyrkans ledande män, men bibehölls och närdes inom
mindre kretsar (jfr t. ex. Hippolytos under 3:dje årh.); och i
sinom tid skulle dess uppfattning af den världsliga staten som
till sin uppkomst ond och kyrkan motsatt komma att spela
en roll i kyrkans historia. — Det får ej heller förbises, att de
kristna från den hedniska folkmassans sida möttes af ett hat,
som vida öfverträffade de romerska ämbetsmännens. Härtill
medverkade ej minst hela urkristendomens väntan på den
nära förestående domen och parusien; åtskilliga förvärfskällor
skadades ock verkligen genom kristendomens utbredning, t. ex.
genom den minskade efterfrågan för offerdjuren i Bithynien
o. s. v. Och öfverallt underblåste de allestädes närvarande
judarne folkhatet. Så blef folkmassornas hållning under en
lång tid det i verkligheten afgörande momentet i kristendoms-
förföljelserna.
De kristnas förhållande till staten hade emellertid genom
den domitianska förföljelsen inträdt i ett nytt stadium; deras
egenskap af förbrytare mot statens religion och statens maje-
stät var oförneklig. Äfven om de för tillfället, under Nerva och
Trajan, lefde oantastade, kunde de aldrig vara trygga. Lokala
eller personliga förhållanden kunde förorsaka, att den ene dier
andre kristne drogs inför de romerska myndigheterna, och
därmed var han förlorad. Antiokias biskop, Ignatius, som
efter Johannes’ försvinnande ur historien synes hafva varit
Orientens mest framskjutna kristna personlighet, blef under
andra decenniet af Trajans regering, sannolikt genom ett rent
lokalt pöbelupplopp, bragt inför rätta, dömd till döden och
skickad till Rom för att kastas för djuren på arenan. Icke
minst för de romerska ämbetsmännen var det emellertid obe-
kvämt att i sitt förhållande till de kristna icke äga en klart
fixerad princip att följa. Hos ståthållaren i Bithynien, Plinius,
hade på anonym väg ett stort antal kristna anklagats, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
