Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Hj. Holmquist. Den efterapostoliska tiden (åren 70—140). En kyrkohistorisk skiss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 6 HJ. HOLMQUIST
fann den föga farlig för statens säkerhet och lämnade den
alldeles i fred. När de romerska ämbetsmännen vidtogo hår-
dare åtgärder mot de kristna, synes för öfrigt nästan alltid
hufvudmotivet hafva varit hänsynen till en uppretad folkstäm-
ning. Någon verklig tro på de kristnas farlighet för staten
eller på ryktena om deras brottsliga privata lif synas de bil-
dade romarne icke hafva haft.
Urkristendomens yttre historia efter Trajans reskript
förflöt i relativt lugn. Kejsar Hadrian (117 — 138) intog samma
ståndpunkt som sin företrädare. Han gick t. o. m. i ett^en-
skildt fall (beträffande provinsen Asia, som tydligen alltfort
var kristendomens hufvudhärd) ännu längre i fördragsamhet
och frigaf genom ett reskript faktiskt kristendomen. Någon
längre eller vidsträcktare giltighet fick icke detta reskript.
Den kristna litteraturen från slutet af Hadrians regering visar,
att martyrskapet fortfarande icke var någon sällsynthet (Her-
mcis, II Clemens’ bref).
5. Missionsarbetet.
Det är ingen fras, att martyrernas blod var kyrkans ut-
säde. Vid den urkristna tidens slut hade uppenbarligen de
kristnas antal på ett verkligen förvånande sätt ökats; och ök-
ningen skedde fortfarande till allra största delen genom direkt
omvändelse. Visserligen tillhörde de kristna ännu hufvudsak-
ligen endast den grekiska nationaliteten eller gr ekiserade orien-
taler (så var äfven förhållandet i den romerska församlingen),
och deras utbredning Vcir utom i Asia begränsad till städerna.
Hufvudmassan tillhörde städernas lägsta folkklasser, småhandt-
verkarne och proletariatet; ja, en icke oväsentlig procent bestod
af romarrikets största och uslast lottade sociala lager, slafvarne.
Orsakerna till detta förhållande äro påtagliga. Den sociala
likställigheten mellan församlingarnas alla medlemmar, som vid
denna tid eljest var en sällsynthet, måste äga sin särskilda
lockelse. I kristendomen låg ock ett ofantliga höjande af män-
niskovärdet; den fattiges lif var inom församlingen lika mycket
värdt som den rikes. Här låg ett kulturmoment af världs-
omskapande betydelse. Yttre sociala anordningar kunde ock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
